Ståltrådspop!
Nej, bilden ljuger inte, detta är INTE en artikel om The Shadows, ett av mina främsta favoritband som jag skrivit om några gånger här på bloggen (se t ex ”Jag älskar” november 2009, första inlägget om gruppen). Så här betraktat i historiens ljus är det ingen tvekan om att Hank Marvins kvartett är det band som hållit bäst. Deras låtar, vassa framföranden och, kanske framförallt, busläckra sound hade en originalitet som håller än.
Men de hade konkurrenter. Tyvärr verkar det som om minnet av våra svenska stoltheter the Spotnicks orättvist har bleknat med tiden. Det gäller också amerikanerna The Ventures som, faktiskt, var minst lika populära i Japan som the Beatles. Åtminstone vad det har påståtts.
Nu kan vi väl glömma Japanerna här men bra musik är bra musik och när jag lyssnat igenom ännu en upplaga av den otroliga serien ”Eight classic albums” var det bara att applådera. Det är gruppens åtta första LP från åren 1960 – 62 som här fått uppfräschat ljud. . (Här ska också parentetiskt nämnas att samtidigt snurrade motsvarande utgåva med Duene Eddy i CDspelaren. Det blir inte ett blogginlägg).
Walk don´t Run är titelspåret på den första av de åtta LPskivorna. Gruppen största klassiker som ni naturligtvis minns men som det säkert var längesedan ni hörde. Här kommer den.
https://www.youtube.com/watch?v=WW21rcHiVU0
Sologitarristen Nokie Edwards hade inte ett lika varierat sound som Hank Marvin men det känns minst lika klassiskt. Min minnesbild av sextiotalets många amatörgrupper i Sverige – nåja, mest Umeå om jag ska vara mer ärlig – är att sologitarren lät betydligt närmare Ventures än Shadows.
Men nu är inte det ett skäl att lyssna på tidiga Ventures. Viktigare är att dom hade lika mycket klös i alla instrumenten som engelsmännen. Melodierna var ofta hämtade från schlagerns värld men gruppen rockade. Här tre exempel. Två tuffare grejer och så en lite mjukare, trevlig låt:
https://www.youtube.com/watch?v=3QaLVFLBkvc
https://www.youtube.com/watch?v=tdoy4Gd8CLo
https://www.youtube.com/watch?v=_VzbCGYW95c
Dessa var från de skivor jag nu lyssnat på. Bara tre av 104 låtar! Vi vet ju att det sedan dess kommit en uppsjö med LP från Ventures. De lyckades utveckla sitt gitarrsound så att det blev betydligt fetare och mer intressant. Man kan nog påstå att de då ljudmässigt väl konkurrerade med the Shadows. Hur den här pärlan till låt från 1964 inte kunda komma högre än 35a på USAllistan kommer jag aldrig att förstå.
https://www.youtube.com/watch?v=ByJ0jU27rMA
2008 blev gruppen invald i Rock´n´roll hall of Fame. Att The Shadows inte blivit det säger bara något om amerikanarnas chauvinism så det lämnar vi här.
I sommar turnerar den fortfarande aktiva gruppen i Japan. Bob Wilson, som hållit i kompgitarren sedan starten 1958 hänger fortfarande med. Rock on!
Per
Men visst var de helt fantastiska! Tekniskt oerhört drivna och med ett omisskännligt sound, men de hamnade tyvärr också (tidigare än Shadows' Polydor-era) i ett "Muzak-träsk" där de spelade in ALLA låtar som fanns (och sju till ...) vilket gjorde att man inte orkade följa dem.
Shadows kändes mer orginella eftersom de i vart fall i början spelade in låtar som var skrivna direkt för dom.
Ventures spelade in en hel del covers av hits som redan fanns på listorna. Men de hörs ju att de kan sin sak.
Shadows kändes mer orginella eftersom de i vart fall i början spelade in låtar som var skrivna direkt för dom.
Ventures spelade in en hel del covers av hits som redan fanns på listorna. Men de hörs ju att de kan sin sak.
Ventures, men inte Shadows i Rock`n Roll Hall Of Fame.
Samma spektakel som att Eriks Holst är med i den svenska upplagen av ishockeyns Hall Of Fame, men inte Matti Pauna! Vart är vi på väg?
Håller med Peter L om Shadows. Men kom ihåg att en värre skandal rättades till bara nyligen då Ringo valdes in... Dessutom intressant inlägg, Per. Jag har egentligen bara lyssnat till tidiga Ventures men ska ta mig en ordentligare genomlyssning efter ditt inlägg.
