perolarssextiotal

Lite är det kvar från mitt förra blogginlägg i ämnet. Vi tar det nu.

Avläggarna till den brittiska popen var många. De viktigaste nämnde jag i förra inlägget, men av de som följde förtjänar några att nämnas: Faboulous Four med Lalla Hansson i spetsen följde upp den mjuka balladpopen med sin största hit, ”Puff the magic dragon”. The Hounds med Janne Önnerud blev falsettsångens mästare och hängde länge på Tio i topp med ”The Lion sleeps tonight”. (Lenne and the) Lee Kings kommer för alltid att vara hågkomna för ”L.O.D” och ”Slam Creepers” introducerade Björn Skifs, Sveriges kanske bästa bluesröst. Om Tages var den självklara svenska Beatles så var konkurrensen om att vara mest Rolling Stones hårdare. Shakers gjorde anspråk på titeln men den ruffiga Malmö-gruppen Namelosers var tekniskt skickligare men hade ändå ett lika tufft sound och vinner i min bok den tävlingen (Gonks förbigår jag med självklar tystnad):

 https://www.youtube.com/watch?v=1EiWru_y9cE

Så många var de, men knappast nyskapande. Men det var poptjejerna jag tänkt nämna. Inte Schlagerdamerna utan de unga tjejerna med attityd i spåren av Dusty, Cilla, Lulu, Mary och grupper som Shirelles, Supremes och Crystals. Men det var tunnare med tjejer och tjejgrupper. Könsrollerna från 40- och 50-tal var säkert ett skäl till detta. Desto gladare var och är vi för de som bröt den vallen. Nursery Rhymes sa sig ha Beatles och Stones som idoler men lät ganska tunna i förhållande till sina idoler. Eleanor Bodel hade betydligt mer attityd och gjorde sig odödlig med sin version av ”One way ticket”. Den klarast lysande stjärnan var förstås Doris som dök upp i fler konstellationer. Men det var som soloartist och med Plums som hon satte tydligast spår. Symptomatiskt är att när jag skriver detta så har jag svårt att komma ihåg fler tjejgrupper. Det säger något om hur det var. När inte ens jag… (detta är en medveten provokation). Men jag ska titta närmare på tjejpopen och återkomma.

https://www.youtube.com/watch?v=fUDtXGdYSHk   

Tages då? Och Spotnicks? De klarast lysande stjärnorna på den svenska sextiotalspophimlen. Jo, såhär:

Tages var det mest nyskapande och, i vart fall instrumentellt, det tekniskt skickligaste. Svagheten låg i att sångaren inte matchade Töpels och Lagerbergs spel och Lagerberg var dessutom bandets bäste sångare. Tages skrev själva och de gjorde det så bra att de hade förtjänat en internationell karriär, men dåligt management och en svag sångare satte P för denna möjlighet. De traskade troget i The Beatles fotspår och följde dem från den lättsamma popen över konceptalbumen till det psykedeliskt anstrukna Pepper-albumet. Men om Beatles hade sina musikaliska höjdpunkter i slutet av sin karriär så orkade Tages (och det är förståeligt) inte följa dem till dessa höjder. Tages styrka låg istället i den musik de skapade i början av sin karriär. ”Sleep little girl” och framför allt ”Miss McBaren” kunde mäta sig med vad många brittiska band åstadkom vid samma tid.

https://www.youtube.com/watch?v=0lKH_kftzx4

Och så Spotnicks. Mer inspirerade av Ventures än Shadows så kom de ändå mer att jämföras med de senare. Och rent tekniskt låg Spotnicks inte efter men det är ändå lätt att höra om det är Shadows eller Spotnicks som spelar. Spotnicks musik är kyligare och mer distanserad än The Shadows och skillnaden stavas Bruce Welch, kompgitarrist hos skuggorna. Hank höjs regelmässigt och välförtjänt till skyarna men det var Bruce som starkt bidrog med den värme och nyansrikedom som skiljer Shadows från alla andra instrumentala grupper.     

Spotnicks blev också Sveriges ojämförligast mest internationellt framgångsrika grupp och ”Big in Japan” är snarast en underdrift. I Sverige fanns inte en enda instrumentalgrupp som tål att nämnas i samma mening som Spotnicks. Den här låten var väl deras ”Apache”. I kampen om mest utlevande scen-show var konkurrensen med Shadows desto hårdare…

https://www.youtube.com/watch?v=nq2jeWr0y9U

Lars