perolarssextiotal

Våren 2000 upplevde jag något extraordinär. Påminns om det när jag nu lyssnar på CDn som gavs ut, ”Elvis the Concert – 2000 world tour”. (Häng inte upp er på att det står 1999 ovan, det är samma omslag!)

Det räcker med de mest minimala kunskaper om rockhistoria för att ana något konstigt här. Elvis avled ju den 16 augusti 1977 så vad var det då som hände 23 år senare? Jo, runt världen, turnerade då ett gäng som spelade Elvis musik. Rättare sagt, det var musiker som ackompanjerade Elvis på scen.

Vänta nu, hur kompar man en död man? Inte så konstigt. Det finns inspelningar från 70.-talet och tidigare, det finns projektorer och stora bildskärmar. Alltså så ställer man upp en stor bildskärm på scenen ungefär där Elvis skulle ha rört sig mest och bakom ställer man upp gitarrist, trummis och så vidare. Från de gamla inspelningarna tar man sången och återger den synkroniserad med bilden på Elvis och så får killarna i kompet spela live till det.

Knasigt? Nä, verkligen inte. Inte om huvudattraktionen är död och därför inte kan stå där själv och är självaste Elvis Presley, den bästa sångaren och en av de främsta scenartister historien skådat (jo, jag tycker verkligen det),

Det blev en verkligt fin kväll som hustrun och jag upplevde på Globen. Starkaste minnet var kanske när Elvis på bildskärmen presenterade sina musiker. Samtidigt som kameran på bildskärmen zoomade in t ex James Burton anno någon gång på 70-talet så lyste strålkastaren i Globen på exakt samme man, nästan 30 år äldre. Men gråare hår och större midjeomfång hindrade inte att han spelade precis lika bra som någonsin. Det samma gällde för pianisten Glen D Hardin, basisten Jerry Scheff och trummisen Ronnie Tutt.

Vi snackar alltså legender, gräddan av den amerikanska musikereliten för att nu inte tala om tjejkvartetten Sweet Inspirations. Vilken sångare som helst skulle avstå arvodet för att få sånt stöd bakifrån.

Vilket show Elvis visade upp! Den var sammanställd av olika framträdande från 70-talet men så snyggt redigerad att även om man kunde se att det var olika klipp så blev det en sammanhängande föreställning som flöt perfekt. Tung början med Also Sprach Zarathustra och högsta kvalité fram till Can´t Help Falling in Love. Elvis publikkontakt var suverän, att ge en blomma till en kvinna på första raden utan att tappa koll på låten var inga bekymmer för Elvis Presley.

En snygg blandning av covers – jag minns särskilt versionen av Funny How Times slips away – och egna hits. Klart att de tidigaste rocklåtarna som Heartbreak Hotel inte hade samma ungdomliga glöd som 1956 men Elvis klarade ändå av att göra dom rättvisa. Det äldre materialet fick god plats även om tyngdpunkten var på Elvis senare material. OK, ska jag vara riktigt ärlig så är inte CDn något som du måste äga. En del låtar känns lite forcerade, kanske aningen för snabba, men när man samtidigt sitter på läktaren ochElvis ger sitt allt blir hur rätt som helst.

Det you tubeklipp jag avslutar med är inte från 2000, hittade faktiskt inget bra från den unika turnén. Men vill du ha det trevligt den närmaste timmen bjuder perolarssextiotal på the one and only

Elvis Presley!

 https://www.youtube.com/watch?v=aNaBaOlxnCc 

 Per