De stora, underbara klangerna
Skrev för några veckor sedan om Dusty Springfield. En hjältinna som aldrig dör. I sammanhanget tänkte jag på de otroligt snygga orkesterarr som lyfte hennes plattor nästan lika mycket som hennes sång. Tänker vi efter är det något särskilt med orkestersoundet på sextiotalet som sedan dess inte återkommit. Senare tiders studiomänniskors fallenhet för syntar och digitala klanger verkar ha tagit bort en känsla av äkthet. Kan jag tycka, med risk att framstå som gammal och gnällig (min hustru säger ibland att jag är båda sakerna, men det är ju hon det).
Jag menar, lyssna bara på det här:
http://www.youtube.com/watch?v=yca2BCwAnBQ
Tom Jones. Klassiker. Hur skulle det låta utan blåsinstrumentens underbara licks som ligger mellan fraserna? Kräm och energi hela vägen.
Dusty och Tom Jones är kanske de första man tänker på i detta sammanhang. Eller så Walker Brothers som var så speciella att de alltid kommer att ha en egen nisch i rockhistorien. Mäktiga ballader som Make it Easy on Yourself lät som inget annat på listorna 1965. Detta från en trio som presenterades som en grupp med sättning gitarr (John), bas (Scott) och trummor (Gary). Men när hittarna spelades i radio hörde vi bara Scotts underbara röst och den mäktiga orkestern. Tror inte att vi haft med denna klassiker på bloggen. Hög tid för en av mina största favoriter!
http://www.youtube.com/watch?v=Q11ium_-Lv8
Sextiotalsmusiken hade fler exempel. Minns amerikanarna Gary Pucket & the Union Gap. Inget band som återkommit på samlingsboxar eller fått sitt namn ingraverat i historien med annat än minsta bokstäver, men OJ så bra hits de hade! Här Young Girl
http://www.youtube.com/watch?v=qJFVPxBpezk
Så måste jag naturligtvis avsluta med mina favoriter Hollies. I slutet av sextiotalet hade Graham Nash lämnat gruppen och eran med snärtiga treminutershits var över. Men de tog sig samman och hittade en kanonlåt som vi alla gillar, eller hur?
http://www.youtube.com/watch?v=Si7gu9yGz64
Tänk er den utan orkester, det går liksom inte.
Någon borde skriva historien om de som skrev noterna till arrangemangen. Kanske även om de orkestrar som spelade så bra. De var i bakgrunden men var oumbärliga för det fina resultatet. Ett sound som bara fanns på sextiotalet.
Leve sextiotalets orkestersound och orkesterarr. SÅ många bra låtar det blev!
Per
Men visst var det så och "påläggsspecialisteterna" fanns ju i England. Gerorge Martin och Norrie Paramor i frontlinjen! Det var t.o.m. så att Roy Orbison ansåg brittiska stråkpålägg var så överlägsna amerikanska att han gjorde grundinspelningarna i USA, lät arrangera och skriva stråkarrangemangen där, sände tape och arr till sitt skivbolag i England, lät dem göra stråkpålägget och skicka tillbaka rubbet för slutmixning i USA. Det Du!
Per. Kul vinkling och ditt inlägg fick mig att tänka efter. Ibland bara lyssnar man utan att tänka på upplägget. Min förtjustning över Walker Brothers får nu sin förklaring. Tack Per!
Härliga låtar, vilka arr och vilka röster!
Gary Puckett och hans gäng hade väl rätt töntiga scenkläder.
