Du har verkligen fångat mig - ett femtioårsminne
Jösses, året närmar sig slutet. Det är verkligen hög tid att uppmärksamma 50årsjubiléet.
50 år sedan året 1964. I augusti 2009 skrev vi på bloggen om detta speciella år och fem år senare har det alltså gått ett halvsekel efter det år när så mycket hände att åtminstone i min värld blev det speciellt. Jag kommer att uppmärksamma det i några inlägg i höst.
Denna gång noteras att det gått femtio år sedan den här låten klättrade allra högst upp på englandslistan. Det var den 12 september som låten toppade NMEs lista, den lista som spelades i Sveriges Radio varje torsdag kväll.
https://www.youtube.com/watch?v=fTTsY-oz6Go
Just det. Kinks. Men det är LÅTEN som vi ska uppmärksamma. Hårdrockens första låt, skrev någon. Det blytunga gitarrsoundet, som kom från att Dave Davies av misstag sabbat sin förstärkare. Ackordriffet, power chord som engelsmännen säger. Så genialiskt enkelt att det knappast kan räknas som en komposition. Men så effektivt, så förödande effektivt.
Den grejen är det största med låten, så klart. Men inom de 2 minuterna och 14 sekunderna finns så mycket mer.
Ett makalöst solo, som man länge trodde att Jimmy Page spelade därför SÅ bra var ju inte lillbroder Davies. Men producenten Shel Talmy har intygat och Dave har bedyrat att det var han som spelade. Jimmy Page har aldrig gjort anspråk på att ha varit i just den studion just den kvällen, trots att han spelade på massor av sextiotalshits som en anonym studiemusiker,
Men lyssna även på Rays stämma. Först känns den lite nonchalant men ändå engagerad. Men framåt i låten tar han i allt mer och mot slutet blir det nästa ett vrål.
Bakom trycker kompet på. OK, Pete Quaifes bas får inte ta ut svängarna och ska det inte heller. Det räcker perfekt att trycka fram riffet underifrån. Mick Averys trumspel är enkelt och effektivt.
Effektivt är ordet. Allting är liksom bara rätt i den här låten.
Med åren har You really got me bara blivit mer och mer klassiker. Då, 1964, strömmade så mycket nytt och spännande musik över oss från listorna att den blev inte mycket mer än ännu en läcker, ny låt. Men medan de flesta andra kommit att hamna som några i den långa raden av bra 60-talslåtar har You Really Got me alltmer blivit KLASSIKER. Den har den där tidlösa, extra känslan som inte många låtar har.
Det är också en sådan där låt som inte låter sig coverinspelas. Van Halen gjorde ett försök 20 år senare men den spelar vi inte här då den är sämre och alldeles fel decennium. Nej, det är originalet som gäller. The Kinks genombrott. You Really Got me
Perolarssextiotal lyfter på mössan och gratulerar till en låt vi älskat i femtio år.
Per
Hej Per. Bra och väl formulerat som vanligt. Om Dave av misstag eller av ren experimentlusta petade hål på membranen till högtalarna är omstridd. Själv påstår han i efterhand att han gjorde det medvetet.Vem vet. Men riffet dör aldrig och de var skickliga i att återanvända det i "I need you", "Tired of waiting for you" och andra. Det 'är riffet värt.
Men Lars, det finurliga är ju att i de andra låtarna du nämner så varieras riffet på ett smart sätt. Kinks = hjältar!
Yepp, hjältar!
Den håller säkert i 50 år till!
Vem som är trummis är öppet för debatt. Jag sätter en slant på Clem Cattini. Vi torde kunna vara säkra på att Mick Avery inte satt bakom kaggarna på inspelningen.
Jag vet inte Peter, men redan inför den första bluesigare, sedermera ratade versionen, var Bobby Graham rekryterad till studion. Skulle gissa han var med på den senare också.
Jag har sett båda uppgifterna vilket får mig att tro att Bobby Graham var med på första versionen (därom tycks många vara eniga). Eftersom även Clem Cattini nämns är jag böjd att tro att han satt in vid andra tillfället. Jag letar fortfarande efter en 100%-igt säker källa.
Peter, tror du det är någon idé att ställa frågan i någon grupp på FB? "Vi som gillar.." eller den där engelska gruppen du är med i..?
Tror förresten jag har hittat svaret. Det finns på ett meddelande till dig på FB.
