perolarssextiotal

 

Mycket Beatles här på bloggen. Men, tro mig, det kan aldrig bli FÖR mycket. Tydligare och mycket mer än något annat namn från decenniet som denna blogg fokuserar på symboliserar gruppen det som den tiden stod för. Ungdomlighet, kvickhet, smartness. Dessutom, förstås, en massa underbar musik som vi aldrig vill sluta höra även om vi sedan länge kan den utantill.

 

Den senaste tiden har jag läst en bok som kom 2009, You Never Give me your Money av Peter Dogget. Han är en sedan länge etablerad skribent. Han skriver som den bästa kvällsjournalisten, detaljerat, ofta närgånget och väjer inte för negativa sidor.

 

Boken börjar med att vi på några sidor får veta exakt vem som sa vad till vem i Beatleskretsen när nyheten om Johns död spreds och hur den mottagande reagerade. En sådan öppning skrämmer, är det en äcklig skvallerbok? Nej, Dogget är en stor fan av gruppen sedan barnsben och hans bok bygger på intervjuer med så många att det krävs tre sidor i slutet att räkna upp dem. En utförlig källförteckning ger också en seriös bild. Men visst är det i mycket en inte alltför munter läsning boken kommer med.

 

För Beatlesbeundraren rekommenderar jag boken å det varmaste. Det är, som en recensent skrev, ”historien du inte har hört”. Berättelsen börjar med gruppens nedgång 67/68 och dokumenterar med häpnadsväckande exakthet de strider som fanns inom gruppen. Min bild att Georges hängivenhet åt religion betydde kanske väl så mycket som Yoko Ono för gruppens splittring, bekräftas. Intrycket är också att det är George som mer än de andra bromsade möjligheterna till återförening även splittringen.

 

Huvudintrycket är dock att det var de intensiva och kraftödande diskussionerna om ekonomi och management som var avgörande. Det började våren 69 när Paul ville ha sin blivande svärfar Lee Eastman att ta hand om gruppens affärer medan de andra ville ha Allen Klein. Hur diskussionerna gick redovisas närgånget. Jag har inte ens försök räkna de många juridiska affärer som därefter har följt genom åren inkl de tres kamp för att senare slippa undan Kleins kontrakt. Beatles juridiska band upplöstes först 1975

 

Att Paul på nyårsafton 1970 stämde de andra för att komma ifrån sitt delägarskap i Apple var den definitiva spiken i kistan för gruppen som många arrangörer gav alltmer fantastiska erbjudanden för återförening. En ironisk detalj är att Paul under 1970 tjänade på arrangemanget medan George snällt fick dela med sig av sin vinst av All Things Must Pass, som var en betydligt större säljare än de andras solodebuter.

 

Jag ska här inte fördjupa mig mer i boken men notera några detaljfakta som jag faktiskt inte visste, eller hade glömt, om Beatles:

 -          Redan i februari 67, när gruppen förnyade sitt skivkontrakt, måste de ha känt på sig att slutet skulle komma eftersom kontraktet, som sträckte sig till 76, talade om skivor av Beatles eller medlemmarna solo

-          Pauls förhållande med Jane Asher fick ett drastiskt slut när hon upptäckte honom hemma i sängen med Francie Schwart, en kvinna som sedan skrev om sina erövringar, där Paul naturligtvis var den främste.

-          Den definitiva brytningen mellan Paul och John beskrivs som ett tillfälle strax därefter. Paul o Francie, som alltså höll ihop en tid, hade inbjudit John o Yoko att bo hos dom efter Johns skillsmässa från Cynthia. En morgon låg en kuvert på Johns säng med en lapp från Paul: ”You and your Jap tart think your hot shit”. När Paul försökte skoja bort det fick han en blick från John som inte behövde några ord.

-          När Linda var tre år skrev hennes pappa en låt till henne, ”Linda” som sedan självaste Frank Sinatra spelade in.

-          Phil Spector tyckte att gruppens sista LP skulle heta Long and Winding Road. En passande titel på sista LPn kan man tycka, fast då är väl Let it Be lika bra, när man tänker efter.

-          Till de som närmade sig Apple Records för ett eventuellt kontrakt hörde Fleetwood Mac och Crosby, Stills & Nash.

-          John funderade hösten 1969 på en stor fredsfestival som inte bara skulle engagera Beatles, utan Elvis, Led Zeppeling, Who ”och nära på varje namn som rörde sig i hans huvud”.

-          När biljetterna till Johns konserter 1972 sålde dåligt frågade Allen Kein Paul om han ville ställa upp. Svaret blev nej och Klein fick dela ut gratisbiljetter för att fylla Madison Square Garden.

-          Vi vet att Georges fru Patti gifte sig senare med Eric Clapton. Dogget berättar att George redan flera år tidigare föreslog Eric att de skulle byta fruar för en natt men backade ur i sista stund.

-          När erbjudandena om förmögenheter för en återförening kom under 70-talet stod Ringo för den kanske bästa kommentaren: ”Vi startade inte detta för att tjäna pengar och vi tänker inte sluta så heller.”

-          1976 dök ett kanadensiskt band upp, Klaatu, som påstods vara Beatles under förklädnad. Innan bluffen avslöjades hade deras LP sålt mer än halv miljon.

 

Som sagt, Peter Dogget berättar den Beatles-historia man inte hört. Jag är inte säker på att jag blivit lyckligare när jag läst den men om en grupp man älskar vill man veta allt och Dogget kompletterar den invanda bilden på ett fantastiskt sätt.

 Per