Det var inte bara blues som inspirerade Brittpopen

 

Brittpopen hade många olika influenser som formade den. Rocken kom tidigt och var en stark inspiration för exempelvis Billy Fury. Hans Collette är ett bra exempel på tidig brittisk rock pop.

https://www.youtube.com/watch?v=zTU4FfOOri8

Skifflen var väl närmast en egen brittisk uppfinning men i den stilen fanns drag av inte minst country, mest Bluegrass. Denna skumpiga rock fick ju sedan en återkomst i ska-music långt senare. Lonnie Donegan var väl skifflens främste profet. Såhär lät det när Lonnie skumpade som värst.

https://www.youtube.com/watch?v=jWA997xM9MI

Bluesen som inspirationskälla kom senare och satte förstås sin prägel tydligast på band som Animals och Rolling Stones. Om detta behöver inte sägas mycket men en musikalisk illustration krävs i konsekvensens namn.

 https://www.youtube.com/watch?v=ZntYBFyuZd4

Men det som är mest spännande i brittpopens bakgrund och som mer än man kanske tänker på är traditionen från vaudeville och music hall. Britternas och särskilt engelsmännens böjelse för att träffas och sjunga lustiga nonsensvisor hör till karaktärsdragen hos öfolket.  Det är lättsamt, galet, lättsjunget och väl anpassat till ett gemensamt skrålande mellan pintarna. De var inte ensamma om denna tradition (se Spike Jones) men förfinande den med den typiska brittiska humorn som inte bara satte avtryck i musiken utan också på andra sätt som i Monty Python.  Sextiotalets brittiska popstjärnor växte upp i denna musikaliska kontext och kom att ge en hel del återklanger i deras musik. Ibland skedde detta försiktigt som i Kinks musik och ibland mer uttalat. Därför kunde man exempelvis finna denna lite udda figur få viss framgång i brittiskt musikliv på sextiotalet.

 https://www.youtube.com/watch?v=zQQ5sEOhbjQ

De som vårdade vaudeville mest konsekvent var nog The Scaffold med Roger McGough, John Gorman och Mike McGear (egentligen McCartney, Pauls bror). Tydligt påverkade av de så populära galenskapsprogrammen på BBC som The Goons och liknande. Lily the Pink var en hyllning till Lily E. Pinkham som under artonhundratalet blev känd för sina ”mediciner” mot mensbesvär. ”Medicinerna” var en blandning av alkohol och örter och blev – förstås - stora succéer bland uttråkade överklasskvinnor. ”Thank U”, gruppens andra stora hit, skrevs av Mike.  

 https://www.youtube.com/watch?v=2x8D4T--0v4

https://www.youtube.com/watch?v=LzMvGUip_PA

De som tog detta arv till dess yttersta spets var emellertid ”The new Vaudeville band” som tog pastischen till ren kopiering. Också de fick stora framgångar på sextiotalet. Och undra på det…

https://www.youtube.com/watch?v=Wv_RfFmJ5nA

Lars

 

 

 


Kommentarer
Postat av: Peter Friberg

Härligt att någon uppmärksammar veau de ville-traditionen som influens i den engelska popen. Många helknasiga låtar och låttitlar, förutom de eminenta exemplen ovan, stammar därifrån.

2014-10-11 @ 18:18:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0