perolarssextiotal

Detta är en recension. Tja, lite sen förståss men jag tror att du som läser förlåter att det är först nu jag två gånger hört igenom de 40 cd som ingår i ”Progglådan” som min älskade hustru förärade mig till förra sommarens födelsedag.

Den svenska Musikrörelsen var en företeelse under 70-talet som förtjänade epitetet ”alternativ” innan det begreppet etablerades på 80-talet. Den saknar motsvarighet i andra länder och var genuint svensk i det att texterna var på vårt eget språk.

Om denna rörelse finns mycket att säga. Jag kan varmt rekommendera Håkan Lahgers bok ”Proggen – musikrörelsens uppgång o fall”. Den behandlar rörelsens dubbla drivkraft, dels den vänsterpolitiska, dels den musikaliska som handlade om att ge alla chansen att få vara med. Det som avgjorde om man fick vara med i ”rörelsen” var främst skivbolagstillhörighet. Turid blev utskälld när hon signade för ett kommersiellt bolag. Det var rörelsen egna med MNW i spetsen som var de godkända, inte de som ägdes av ”kapitalisterna”.

Den begränsningen kände inte Coste Apetrea när han tog uppdraget att sammanställa en box med Sveriges Radios inspelningar. Dess ungdomsredaktion omfamnade med entusiasm den vänsterpolitiska musiken, något som gav upphov till riksdagsdebatter om det statliga mediets neutralitet.

Det är därför en sann kulturgärdning att ca 40 timmar av dessa inspelningar samlats på lika många CD. Musikkulturforskare har något att bita i. Men är det något för oss mer vanliga?

Inte riktigt, eller rättare sagt: NEJ! En bra box ska ha rejält med information. Men i den avdelningen är den ett rejält fiasko. Att Apetrea inte vill skriva rörelsens historia förstår man men det hade inte varit fel att låta någon rätta de många pinsamma korrekturfelen. Varje CD innehåller information om medverkande artister men här finns minst 10 (jag orkar inte räkna) uppenbara missar. Att Tommy Körberg sjunger i Solar Plexus kan man höra men varför inte skriva hans namn på omslaget? En annan skiva har 11 låtar men presenterar 12. Jag stannar med dessa exempel. Om den intresserade ska betala 1.800 kronor, HUR kan man understå sig sådant slarv?

Musiken då? Jag har besvarat frågan ”Värd att behålla” vid varje CD under min andra genomlyssning. Bara 13, varav 3 tveksamma, JA. 25 NEJ, bara en tveksam. Jag skrev ”Vet ej” på 2 CD.

Till JA-sidan räknar jag ett par CD med hemsk musik men ändå av intresse. En är inspelningar med grupper som medverkade på den första Gärdesfestivalen i juni 1970, från vilken inga inspelningar finns. Radion letade upp dom efter festivalen. Fruktansvärt dåligt men ändå kul. En hel teaterföreställning med Fria Proteatern är också kul, om inte annat kan vi 60-talsnördar notera flera bra låtar med killarna i Mascots vi inte visste fanns. I Ja-högen finns också riktigt bra inspelningar med Bernt Staf, Kjell Höglund, Made in Sweden och Nynningen för att här nämna några av de bästa. Vidare folkmusik från Folk o Rackare och frijazz från Gladas kapell, en konstellation jag inte kände till.

Låter kanske inte så dumt.  Men Nej-högen är alltså dubbelt så stor. Flera av de stora namnen som Ulf Lundell, Nationalteatern, Pink Champagne, 30åriga kriget och Kebnekaise. överraskar negativt. Alldeles för få av de mindre kända överraskar positivt.

Vi visste att Musikrörelsen producerade en massa dålig musik. Det har något skymts av att samlingsskivor fokuserat på de bästa namnen och låtarna. Progglådans förtjänst är att den visar hur dålig den allra mesta musiken var. Det mesta är kort sagt uselt och kan bara lite grann förvaras med att Musikrörelsen hyllade amatörismen. Hade informationen inte gjorts så illa hade det kanske funnits skäl att behålla den som musikhistorisk dokumentation.

Men knappast ändå. 25 dåliga CD i en låda är bara too much, helt enkelt.

Per