perolarssextiotal

Det har varit en lång vandring som började i höstas men nu är vi nära översta toppen på min lista över sextiotalets bästa LP. Kampen är jämn och hård men ingen lista av detta slag kan lämna Tommy, dubbel-LPn som är så mycket mer än ”bara” en LPutgåva. Det är ju en hel opera!

De må vara så att Pretty Things S.F. Sorrow was Born kom tidigare och förmodligen var den första rockoperan. Den kom från en grupp man inte följde så nära så den missade man då (och den är inte så särskilt bra, heller). Tommy var den första riktiga rockoperan, upplevde man då.

Att Pete Townshend hade musikalisk kompetens en rejäl bit utöver tuffa rockare som My Generation hade han redan visat i låtar som I´m a Boy och Happy Jack. På The Whos andra LP hade han ett längre stycke, A Quick one while he´s away, där olika inslag vävdes ihop. Den gav en aning av vad som komma skulle men på den version av LPn som släpptes i Sverige när det begav sig var det stycket faktiskt inte med.

Att Pete skulle kunna sätta ihop en hel handling med rocktexter blev därför kanske en större överraskning för oss svenskar. Nu spelade detta ingen roll. Med flera härliga singlar och tre LP hade the Who tagit en egen plats i varje sann popälskares hjärta och en ny LP från dom var alltid en stor händelse. 

Tommy har allt som en opera ska ha. Den inleds med en ouvertyr som sammanfattar operans viktigaste melodier. I mitten återkommer ett längre instrumentalt avsnitt. Operan har en låt (eller, varför inte, aria) som skiner över de andra i Pinball Wizzard och en magnifik final i We´re not Gonna Take it. Men därutöver flera snygga, bärande teman som återanvänds i handlingen, inte minst Tommys klagande See me, Feel me, Touch me, Heel me.

Townshend har också skickligt vävt in andras melodier i berättelsen. Keith Moon får 57 sekunder i Tommys Holiday Camp och John Entwistles Cousin Kevin och Fiddle About ger den där lite skruvade kryddan som basisten ofta ger Whos LP. Blueshjälten Sonny Boy Williamsons The Hawker låter också som den var skriven för Tommy.

Tommy har genom åren kommit i nya versioner. 1972 kom en orkesterversion och tre år senare en film med soundtrack. Många stora namn medverkade. 1992 gjordes en musikalvariant till vilken Townshend tillagt en ny låt. Den gick 899 gånger på Broadway.

Men det är fortfarande originalet som står ut som den riktiga Tommy. Genom att låta olika röster ta olika låtar glömmer man att det t ex ibland är en kvinna som står för orden. Gruppen kunde genom Entwistles horn och de många tilläggen av keyboards och gitarrer skapa ett sound som var elastiskt och varierande. 

LPn har ett omslag som man viker upp i tre delar med snygga kollage på alla sidor (Glöm CD för allt i världen!). Redan omslagets yttersida, med ett slags blått nät över svart bakgrund där man ser ansikten och utsträckta händer och moln med fåglar, visar vägen mot en upplevelse som på sextiotalet var mycket större och högre än annan popmusik.

Tommy är sextiotalet näst bästa LP. Om du håller ut ett par veckor till så avslöjas vilken LP som toppar listan!

Per