Inte om A whiter shade of pale
Ibland skymmer en låt hela artisten eller gruppen i den meningen att den är så framgångsrik att den ställer resten av låtkatalogen i skuggan. Ofta får man dessutom intryck av att artisten/gruppen är en så kallad one trick pony. Detta öde har, bland andra, drabbat den brittiska gruppen Procol harum.
Gruppen bildades först 1964 under namnet Paramounts (senare Pinewoods) av Gary Brooker och Robin Trower. Gruppen hade en mindre hit med "Poison ivy" i UK men fick inte till det med uppföljare och hamnade i lite musikaliskt bakvatten. 1967 tog emellertid gruppen ny form med ett viktigt tillskott av nya medlemmar, Keith Reid, Matthew Fischer, Ray Royer och David Knights. Man tog också det nya namnet Procol Harum som sägs vara snott från namnet på en katt(!). Spekulationerna om var namnet kom ifrån och vad det betyder pågår än idag. Jag gillar katteorin som den pragmatiker jag är.
Det slog direkt för den nyformade gruppen. "A whiter shade of pale", en pastisch på barockmusik och med Bach´s Air som bärande tema blev en hit på bägge sidor av Atlanten och låten blev och är fortfarande en legend. Texten är svårtolkad för att uttrycka sig försiktigt och allt blev en blandning av rock, klassik musik, hippieideal och mystik som gick rakt in i hjärtat på så många av oss. Och resten är förstås historia.
http://www.youtube.com/watch?v=KAQ8NvteMIE
Här skulle egentligen inlägget kunnat sluta för mer än så tycks många inte bry sig om gruppen numera. Tyvärr. Redan deras framgångsrika uppföljare till "A whiter..", "Homburg" som byggde på samma recept som sin föregångare visade att de inte var slut efter megaframgången. Kanske lite för lika men vad spelar det för roll – det är ju bra!
http://www.youtube.com/watch?v=xlZT8vBC7dg
1969 fick de dock visa att de inte var genrebundna. "A salty dog" var något helt annat och nådde inte samma popularitet som föregångarna, men de lyckades också i denna låt bygga in en mystik, om än av ett helt annat slag. Nu befinner vi oss på havet och får en dos sjömanskap och dess vedermödor. Samma dova underton i musiken men i min värld inte samma magi som i föregångarna. Har ändå, åtminstone i UK, överlevt och spelas en hel del på radio där.
http://www.youtube.com/watch?v=GzCkOnGfkGg
För egen del är min favorit inte "A whiter.." utan deras sista hit från 1975 (förlåt tidsöverskridandet, Per) "Pandoras box". Låten är en Brooker/Reid-komposition som jag tycker visar gruppens förmåga att mixa text (Reid) och en symfonisk, dov underton (Brooker) till något helt underbart. Men spelas den nuförtiden? Aldrig! Men tänk på, när du lyssnar, hur många gånger du ändå hört den eftersom den inspirerat så många hårdrocksgrupper och symfonirockare.
Är "A whiter.." av goda skäl odödlig så är det stor skam att denna inte är det.
http://www.youtube.com/watch?v=1icNyOSiTjg
Lars
