perolarssextiotal

För några veckor släppte Bruce Springsteen en ny LP. Lyssnar på den. Inte en platta som kommer att gå till historien men den duger. Bossen har varit bättre men levererar. Han fyller 65 i höst. Dags för pensionering? Nej, naturligtvis inte. NEJ!

Mitt inlägg är inspirerat av en genombläddring av tidningen Schlager som under 80-talet var den definitivt ledande svenska tidningen för rock/pop. 80-talet var tiden när den moderna rockjournalistiken slog igenom och tidningen hade många namn som alltjämt tillhör den blågula eliten i facket.

Något som slår mig med dessa runt 30 år gamla artiklar är att där återkommer en slags fascination över att några av rockmusikens största namn var på väg att åldras. De inte bara närmade sig utan rent av passerade 40 års ålder. ”Mick Jagger rockar in i medelåldern” är till exempel den beundrande rubriken på en artikel från november 1983. ”Här träder Mick Jagger fram, utan täckande läppar, 40 år gammal och med vilja att fortsätta rocka en bra bit in i medelåldern” läser jag i ingressen.

Hur många konserter Rolling Stones givit sedan dess vet bara de nördigaste fansen. De tillhör fortfarande de som tjänar allra mest när de drar ut på vägarna.

Nu är dom över 70 år. Jag skriver inte ”gamla” för de passar nästan lika bra med ”unga”. OK, kanske inte helt, men musiken sprudlar fortfarande av ungdomlig energi och när de släpper loss på konsertarenan känner vi lyssnare oss så tydligt unga att känslan blir på riktigt. För att inte tala om när vi, för mer än tusende gången, sätter på en av de många klassiska plattorna.

Dom kallas numera ofta för dinosaurier. En djurart som dog för 65 miljoner år sedan. Men i mytologin står det för något evigt. Något större än vi riktigt kan fantisera om. Oemotståndligt. Tänk Jurassic park. De "gamla” var, eller är om man vill, ganska starka, om vi säger så.

Därför gillar jag det ordet. Några av rockens största namn hör dit. Springsteen är faktiskt ganska ung bland dom. Stones är nästan unikt som band men The Who har inte heller givit upp. Riktiga Beach Boys såg vi dock tydligen för sista gången 2012. Tyvärr. Men Brian och de andra fortsätter i egna konstellationer.

Soloartisterna är fler. Neil Young fortsätter sin egna, konstiga berg-o-dal-bana. Eric Clapton verkar vara en sån där som alltid kommer att finnas. Liksom Van Morrison som inte längre får de stora rubrikerna. Joe Cocker har, såvitt jag vet, inte lagt av han heller. Alla dessa debuterade på 60-talet.

Verkligheten må förändras med tiden. Ett underbart exempel på det fanns i Schlager nr 81/82 från december 1983 där rubriken ”Framtidens Fia med knuff” talade om att dataspelen var på väg. En futurism som för 32 år sedan nästan kändes skrämmande.

Men våra hjältar finns kvar. De levererar sin musik med ännu större rutin än någonsin, Kanske inte med samma hunger men med en energi som gör att vi inte slutar älska dom. Hur ”gamla” de än må bli!

Rock and roll forever, helt enkelt.

Per