Sextiotalet och mansrollen

Jag har i de senaste veckornas inlägg skrivit om hur sextiotalspopen speglade den förändring som familjen och jämställdheten mellan könen genomgick. I det senare fallet om hur tjejerna på allvar började ta plats. Familjen ifrågasattes som den enda tillåtna samlevnadsformen och den kvinnliga sexualiteten gavs plats (ja, jag vet att detta låter som artonhundratalet, men så var det). Men hände något med mansrollen? Jodå – sextiotalet var ett dynamiskt decennium som satte spår på många områden som vi fortfarande – beroende av ståndpunkt och sinnesstämning – kan glädjas eller förfasas över. Oavsett vilket så finns spåren där. Och mansrollen påverkades också. Den tuffa (sic) femtiotalsmannen levde förvisso kvar, men det upp en ny karaktär i den manliga könsstereotypen. Men det hängde till en början på håret. Det var så det började. Mannen som bejakade sin kvinnliga sida och som, så småningom, tillät den androgyna.

Först ut id etta avseende var förstås – vilka annars? – The Beatles. Deras, till en början, rätt anspråkslösa luggar tolkades på sitt mer konservativa håll som en dragning till det homosexuella. Trots mångordiga invändningar och hänvisningar till sjuttonhundratalets mansfrisyrer hände denna ståndpunkt med ett tag. Men bara ett tag eftersom det snart visade sig att beatlarna och deras frisyrer var veritabla flickmagneter. Beatles gick inte så mycket längre än så i att överskrida genusgränserna men blev förstås pionjärer. En skakad luggfrisyr fick flickorna att skrika. Och därmed var bögstämpeln död.

 https://www.youtube.com/watch?v=zASskE2WrWA

Efter detta genombrott öppnades nischen för artister med en mjukare sida. Det var visserligen långt till sjuttiotalets velourman (låt denne vila frid, saknad av få) men det bisexuella och androgyna hade fått en plattform. Rykten om Lennons och Epsteins gemensamma semester skapade rykten liksom antydningar om Jaggers och Bowies gemensamma äventyr. Och Jaggers scenframträdanden kallades av många ”fjolliga”. Men flickmagneter var de lik förbannat och tog därmed slutligen död på myten om att mannens roll vara att var stark och tyst, kanske rent av inåtvänd. Tyst och inåtvänd är inte Jaggers grej. Och ändå fick den mer välkammade delen av den manliga mänskligheten finna sig i ett detta var ett nytt koncept för att attrahera damer. I någon mening mer mjukt och feminivt. I andras ögon coolt och extremt manligt. Men Jaggers struttande och rumpvickande var långt ifrån allt bredbent rockande.

https://www.youtube.com/watch?v=ThT7csEZLio

Den som emellertid den som bejakade sin feminina sida till det rent androgyna var förstås David Bowie. Han rollfigur saknade förankring i någon av könsstereotyperna och han bjöd upp till dans med alla förespråkare av ”god smak”. Han kom att utveckla detta under sjuttiotalet och senare, men allt inleddes under sextiotalet.

 https://www.youtube.com/watch?v=CGQo6zpVzt8&list=PL10C11328DB26C275

Sammanfattningsvis så ledde sextiotalspopens ikoner mot en större öppenhet för envars personlighet. Den behövde inte vara det ena eller det andra fullt ut. Den trista mansrollen med ett inkapslat känsloliv och den undergivna, följsamma kvinnans tid var förbi. Man kunde finna en balans i sin egen personlighet som inte styrdes av åldrande former.

Detta sätter spår än idag. Den friare tid vi lever i idag ska lyfta på hatten för sextiotalet och den musik som tolkade tidsandan.

Lars  

 

 

 

    

 

 

 

Kommentarer
Postat av: Per

Tack Lars för att du tar med Bowie. Bloggens perspektiv breddas! Att sextiotalet, ungdomens decennium, var avgörande för den frimodighet som gäller i dagens folkmajoritet (eller så hoppas jag det) är viktigt att notera. Sekulariseringen spelade en viktig roll. Musiken följde inte bara med utan påverkade/Per

2014-12-07 @ 14:00:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0