perolarssextiotal

 

Det var på hösten 1968. Någon av de vanliga rösterna i radions fåtaliga popprogram presenterade en ny sångare. Musiken började med en orgel som sakta växte fram, några smattrande slag på kaggen och så en attackerande, tretoners gitarrslinga. Basen svarade. Det gick märkligt långsamt, lät nästan segt. Det upprepades innan musiken liksom stannade till innan den kom in.

 

Rösten. Den lät som ett mellanting mellan stön och vrål. Den hade en urkraft man aldrig hade hört tidigare. ”What would you do if I sang out of tune….”

https://www.youtube.com/watch?v=cSxzEy-m9KY 

Så kom Joe Cocker in i ens medvetande. Den långa listan över spännande band och artister utökades.

 

Låten var en Beatlescover. Sådana hade man ju hört, ingen dock i närheten av Beatles standard. Men den här var så annorlunda att varje jämförelse med den inspelning Ringo sjunger på var omöjlig. Så vågat, så makalöst läckert!

 

Klart att man tog till sig den oemotståndliga rösten. I studentkorridorerna i Umeå snurrade snart Cockers två första LP och fler bra låtar lade till ens musikminne. Här några exempel. Första singeln, som Cocker släppt före With a Little Help from my Friends, Marjorine, föll jag för genast

https://www.youtube.com/watch?v=jKYSEzldN7o

Sedan förstås nästa singel, Delta Lady, en låt med personlighet och som kombinerade pop och soul på det där särskilda sättet som gjorde musiken i det sena sextiotalet så oemotståndligt spännande:

 https://www.youtube.com/watch?v=UYmKWXawC1c

 Så gjorde han en Beatlescover till och visade ännu en gång att John och de andra inte alls var de som självklart gjorde sina egna låtar bäst:

 https://www.youtube.com/watch?v=PCSDFKIQJ-I

Joe Cocker fick ett bredare genombrott på Woodstockfestivalen. Hans viftande med armarna kändes inte så hippt just då men energin krossade alla tvivel om att detta var en artist att räkna med.

 

I studentrummet snurrade sedan dubbel-LPn från USAturnén Mad Dogs and Englishmen och vi förstod alla att pop- och rockmusiken hade hittat en ännu högre nivå.

 

Sedan försvann Joe Cocker på något sätt. Några hits och en omtalad LP, 1982 års British Steel, gjorde att vi visste att han fanns där någonstans och fortfarande kunde leverera, men andra stod längre fram i rockens stadiga utveckling.

 

Nu har alltså Joe Cocker gått ur tiden, 70 år fyllda. Vi på bloggen hyllar och bugar oss för en artist som gjort livet snäppare bättre än vad det annars hade varit.

 

Per

 

PS

Självklart ska vi på bloggen också önska alla läsare en GOD JUL. Men det var aldrig aktuellt att skriva ett  inlägg om jullåtar. Denna i mina öron rent ut sagt hemska företeelse som innebär att man under några veckor får höra en dålig låt av John Lennon flera gånger varenda år, samtidigt som man hör hans bästa kanske på sin höjd ett par gånger under samma tidsperiod.

 

Sextiotalet skapade inte så många julpoplåtar och vi saknade inte detta. Säga vad man vill om ”vårt” decennium men det var innan kommersialismens hårda grepp förvandlade pophistorien från något där var och varannan ny låt på radio var spännande till ett tjockt flöde av listanpassat utbud. När kommersialismen har förminskat Julens betydelse är det logiskt att julmusiken går samma väg. Men jag hakar inte på här!