perolarssextiotal

Kanske någon läsare av rubriken trodde det skulle bli ännu ett Beatlesinlägg på bloggen. Inte denna gång, det finns fler Paul att skriva om.

Låt oss uppmärksamma en sångare som åtminstone jag tycker har blivit lite bortglömd med åren. Paul Jones, sångaren när Manfred Mann slog igenom 1964. Just det, för femtio år sedan. Många av sextiotalets röster har hyllats i olika återblicksartiklar och på listor över de största genom tiderna. Men sällan Paul Jones. Det ändrar vi lite på här och nu.

Jag tycker Paul borde få en plats på en sådan lista. OK, han kanske inte var bland de allra bästa men jag älskar hans röst. Ni vet hur läckert han låter när han tar i och liksom driver på låten. Som i gruppens genombrottslåt

https://www.youtube.com/watch?v=T0EDCAVsEDM 

Etta både i England och USA. Manfred Mann följde upp Do Wah Diddy Diddy med den ganska likalåtande Sha-la-la (två snygga titlar på raken måste man saga!) men sedan bytte man fot med nästa hit. Åter är Paul Jones i låtens uppenbara centrum. Den där varma rösten, mjuk och mysig på ett sätt som knappt någon annan sångare någonsin låtit. Rösten som säger ”förlåt älskning, ge mig en chans till”. Manfred Manns tredje hit är en av mina ständiga favoriter. Bara det där lilla gitarrintrot är ju så läckert. Men rösten kära läsare, RÖSTEN:

 https://www.youtube.com/watch?v=9WZwFG9yHtY  

Efter Come Tomorrow kom ännu en pärla. Här är rösten inte lika återhållen. I refrängen spänner Paul tonsíllerna, men så slappnar han av i frasen efteråt, ”not, my girl”, och jag ryser i hela kroppen.

 https://www.youtube.com/watch?v=5MkcbocLTb8  

Det var Goffin-King som skrev Oh, no not my baby. Bara så att ni vet det.

Efter dessa fyra låtar hade gruppen bara två hits kvar i hemlandet. Vi känner till Pretty Flamingo och If you Gotta Go, Go now. Förutom ett par LP, som en tonåring då ofta inte hade råd med, gjorde gruppen också ett par självständiga EP. På en av dessa vågade man sig på instrumentala låtar. Vibrafon, sax och trumpet gav gruppen en egen plats i sextiotalsmusiken. På en annan släppte man en version av en Dylan-låt som spelades i många svenska tonårsrum, inte minst hemma hos mig. Håll med, visst är detta den definitiva versionen av With God on our Side?

 https://www.youtube.com/watch?v=o9V_ZrXP6aw 

 Så hoppade Paul av gruppen, liksom Mike Vickers som stod för blåsinstrumenten. Mike Dábo tog över mikrofonen. Här ska inte rackas ned på honom. Han sjöng ju på flera stora hits, men inte blev det samma sak inte!

Paul övergick till en solokarriär som gav hela tio låtar på Tio-i-Topp, det dubbla han hade med gruppen. Hemma i England hade han bara två hits. Så här i efterhand måste man medge att Paul solo var betydligt mer ojämn. Flera singlar var utsökta men några var såsidär. Hans två LP var som helhet inga höjdare alls. Jag räknar då inte Privilege som var ett soundtrack och de senare skivorna som kom när han hade försvunnit från listorna.

Vi tar en sista länk, min absoluta favoritlåt med solo-Paul.

 https://www.youtube.com/watch?v=sMEgDBj6n9g  

Efter 60-talet är Pauls kanske mest notabla insats att han formade Blues Brothers. Han har uppträtt med återuppståndna varianter av Manfred Mann, varit programledare och skådespelare. Men när man hör hans underbara låtar från 60-talet känns det fullständigt ointressant. Han är odödlig.

Per