perolarssextiotal

Läste i Uppsala nya tidning att Yes kommit ut med ett nytt album. Nyinspelat detta år alltså och med de flesta originalmedlemmarna med.

Bryr jag mig? Nja, inte särskilt mycket. Tänker inte skaffa skivan men om den råkar spelas när jag är i närheten går jag inte därifrån.

Men det inspirerade till detta inlägg om bandet från London som överraskade när de debuterade med en LP 1969 som lät mer vass och framåt än mycket man hört. Hörde den hos en studentkompis som sade att han sett dom live och aldrig sett ett så kaxigt band på scenen.

Idag anses inte debuten vara någon höjdare men jag minns hur jag imponerades av att gruppen vågade sig på en Beatles-låt och gjorde det med väl bibehållen heder. Vet inte om Bloggens stora Beatles-nörd Lars instämmer men jag gillar det. Ha bara tålamod i början så kommer dom igång riktigt snyggt inom två minuter!

http://www.youtube.com/watch?v=XIcpJFQDa64 .

Detta räckte gott för att Yes skulle komma innanför min bevakningsradie. Andra LPn ska vi hoppa över – den plottrades sönder av stråkar och hade svagt material – men den tredje visade vägen mot den symfonirockgenre som Yes snart skulle vara ett ledande band i. Här finns flera pärlor och längre låtar som passade oss som hade gillat Pet Sounds och Stg Pepper och ville ha lite mer konstnärligt utmanande rockmusik. En omedelbar favorit är Starship Trouper. Den är nästan tio minuter men du får den, du som förstår att ha tid att njuta av bra musik!

http://www.youtube.com/watch?v=DKftiJS30Cs

Det var 1971. Nu hade gitarristen Peter Banks nytts ut mot den elegante Steve Hacket. När organisten Tony Kaye byttes mot virtuosen Rick Wakeman på fjärde plattan Fragile blev det ännu bättre. LPskivorna fyra och fem, Fragile och Close to the Edge, räknas nog allmänt som kvintettens konstnärliga kulmen. Den senare tillhör mina absoluta LPfavoriter, alla kategorier. Den har bara tre spår. Titellåten täcker hela första sidan. En mäktigt upplagd svit där teman växlar med varandra precis som en klassisk symfoni, och arrangemanget varierar hela tiden..

Nu är jag lite igång med You tubeklipp och eftersom jag hittade min favoritlåt från LPn, And You and I, som är baksidans första spår, lägger jag in den också.

http://www.youtube.com/watch?v=H-rdL2KkvzY

Gruppens texter var, för att uttrycka det milt, svårtydda. Till det mystiska bidrog även omslagen på skivorna, signerade Robert Dean. Han gjorde flera till Yes som bidrag starkt till bilden av en grupp som konsekvent undvek det enkla och gärna ville vara svårtydda. Jag bara njöt och njöt.

Men som så ofta när man är på topp blir fallet stort. Yes fick, får man nog säga, storhetsvansinne och nästa LP kom att bli en dubbel med en sammanhållen svit över fyra LP-sidor. Tales of Topographic Ocean kom snart och har alltsedan dess kommit att symbolisera den storvulna symfonirockens alltför överdrivna excesser och nämns som en inspiration till punken som sökte den enkla motsatsen. Vi som gillade Yes var inte så hårda i omdömena men plattan var inte bra. När de bärande melodierna inte höll föll det stora projektet ihop.

Yes bytte organist, gjorde ett knepigt men för varje lyssning ett alltmer spännande album, Relayer. Det var år 1974 och gruppens gyllene år var förbi. Medlemmarna gjorde soloprojekt. Wakeman var tillbaka för ett par album 77-78 men den gamla magin saknades.

På 80-talet gjorde gruppen, nu med många medlemmar utbytta, stor succé med läckra singeln Owner of av Lonely Heart och ett par LP med helt annan inriktning. Men jag gav upp mitt dyrkande och har, faktiskt, inte alls brytt mig om att gruppen sedan dess släppt flera LP som emellanåt fått bra kritik. De finns alltså kvar även denna dag. Men, som sagt, när dom inte riktigt kan nå höjderna från tiden för 40 år sedan, prioriterar jag annat lyssnande.

Idag upplever symfonirocken, eller progmusiken något av en renässans men jag medger, utan att skämmas, att den gamla musiken glänser så fint i min skivsamling att den räcker gott för mig!

 Per