Låtar som aldrig bort spelas in
Vi har tidigare berört frågan om att allt som gjordes på sextiotalet inte var bra, men på radio, i Facebook-grupper och för all del i bloggar som vår, hör och läser man om hitsen. Men låt oss nu lyssna på några inspelningar som nu som borde vara bortglömda och kanske aldrig bort spelas in.
The Mascots, en tidig svensk grupp, som jag har stor respekt för med deras inriktning mot r&b har gjort några av de klassiska hits i den svenska sextiotalspopens katalog. Jag behöver bara nämna A sad boy och Baby, baby. De är dessutom intressanta ur ett pophistoriskt perspektiv eftersom de utgör en brygga mellan pop och progg. Men – och nu är vi inne på dagens tema – alldeles i början av deras karriär besattes de av en ond ande som sa att det borde spela in Lyckan, med b-sidan Lessen (som väl blir lyssnarens sinnesstämning). Låten är klämkäck på gränsen till det fjantiga och låter mindre som pop eller r&b och mer som schlager a la Trio me´Bumba. I uselhet är den jämförbar med Gonks inspelning av den olycksaliga Loppan.
https://www.youtube.com/watch?v=0yLv8q4grPE
Inte ens The Beatles var solklara. De hade en hel del material som lika gärna kunde ha landat i kattlådan. Särskilt var Paul McCartney begiven på ”lustiga visor”, en inspiration som han sannolikt hämtat i brittisk vaudeville. Inget ont om den traditionen men till skillnad från så mycket av Beatles material som var genomarbetat och – för Pauls del – underkastat Johns kritiska öga så blev komponerandet mot slutet av deras karriär slappt och inte så sällan fokuserat på att uppfylla skivbolagsavtal. Ren utfyllnad alltså. I Rishikesh hade Paul jammat med Donovan och slutet på den (påtända) kvällen dök senare upp på det vita albumet under titeln Rocky Raccoon. George Martin försökte övertala beatlarna om att göra det vita albumet till ett starkt enkelalbum i stället för ett svagt dubbelalbum men fick, tråkigt nog, inte gehör för detta. Hade han fått det hade den korkade Rocky Raccon rykt, det är jag säker på.
https://www.youtube.com/watch?v=_k8W4LE2xts
Mitt sista exempel på låtar som inte borde ha givits ut kommer från den nyblivne Polarprisvinnaren Chuck Berry. Chucken hade ofta erotiska undertoner i sina sånger som väl följde rock&roll-traditionen. Sex fanns och finns som en självklar undertext i musiken och den är lika självklar som backbeatet. Du kan själv fundera ut bra exempel vid sidan av Let´s spend the night together och Broen sugar. Exemplen är otaliga. Problemet med Chucken var hans fixering vid sex, gärna med för unga flickor, som följt honom genom åren vilken givit honom en gubbsjuk profil. Tydligast kommer denna gubbsjuka till uttryck i My ding-a-ling som inte ens är rock utan mer en pubertal allsång bäst lämpad för en packad publik.
https://www.youtube.com/watch?v=8oG-uSZ2HKs
Medge att vi klarat oss bra utan dessa övertramp.
Lars
Av någon anledning blev det ändå Charles Edwards största hit i Sverige. Vad det säger (om något) om oss svenskar lämnar jag öppet för egna åsikter. Dock är jag tacksam över att jag - vid ett flertal tillfällen - varit såväl pubertal som packad. (Jag tror t.o.m. att jag skulle gripa tillfället även idag......)
Det är väl OK, Peter, att vara både det ena och det andra, men du skulle väl inte känna ett inre tvång att skriva låtar om det?
Nej Lars under givna förhållanden vore det inte min första prioritet, i synnerhet inte som låten redan var skriven av Dave Bartholemew 1952. Att Chuch sedan tog upp den och spelade in den under en enlandsturné 1972 hade heller knappast pushat mig i den riktningen. Vad som däremot får mig att börja fundera är dock att det blev hans första (enda) U.S.A.-etta (2 veckor), liksom etta i Kanada och Storbrittannien (har inte orkat kolla om det där var vare sig den första eller enda). Idealism är alltid fin, men oftast till salu och med en låt som denna hade jag mycket väl kunnat tänka mig bära hand på min idealism och läsa mina bankkontoutdrag i stället.
