perolarssextiotal

När sextiotalets stora popvåg sköljde över en för 40 år sedan tog man in allt som spelades på radio. Tyvärr räckte ju inte veckopengarna till att köpa alla skivor man ville ha och några LP-skivor var det sällan tal om då. Istället har det blivit ett livslångt plockande i skivbackar och bevakande av återutgivningar. Ibland – alldeles för sällan! - blir det fråga om rejäla fynd.

Ett sådant inträffande nyligen när hustrun och jag åkte söder om Umeå på en liten skogsväg. Skylten ”loppis” innebär obligatoriskt stopp och i Degersjö – en ort som inte hade mer än ett par hus verkade det som – var en gammal lada fylld av loppisgrejer.

Som alltid styrde jag mot skivbackarna och vad plockade jag upp där om inte ett perfekt ex av Dave Clark 5s LP A Session från 1964. Omslaget var nästan som nytt liksom skivan. 10 spänn var, milt uttryckt, OK.

På denna blogg skriver vi om den musik Lars och jag älskar. Att det sker med entusiasm och glädje är självklart. Men när man älskar har man också rätten att vara kritisk och jag tror att du som läser gärna ser att vi någon gång vänder tummen nedåt.

För när stiftet sjönk ned i vinylens kant här hemma kom inte den där känslan av stolt entusiasm och glädje. Det där triumfatoriska utropet: ”Bara 10 spänn, vilket underbart fynd”!”

Musiken är ju kass! DC5 var ett sådant band man tyckte var kul men bara gillade ett par låtar riktigt ordentligt med. Glad all over är ju lite av en klassiker. Det där stora ekot och det stampande trumspelet. Jag minns att jag gillade deras Try to Hard för att inte tala om den mysiga, stillsamma balladen Everybody Knows (I still Love you) som inte blev en hit i England eller Sverige men väl i USA. Jodå, det fanns några fler och den samling jag har i skivhyllan skäms inte för sig.

Men att jag aldrig skaffade mig en LP med gruppen tyder på att jag, kanske omedvetet, hade bra känsla redan som tonåring. Åtminstone om man ska döma efter A Session.

Här finns hitten Can´t you see that she´s mine som inledning. Den är ju OK utan att vara bland deras bästa. Nio av de tolv spåren är egna kompositioner. She´s all mine har den där stampande rytmen som var gruppens signum och som är kul att höra i små optioner. Men överlag är melodierna så bleka att den svenska 60-talspopen som Lars gav ett urval av i förra veckan blogginlägg är betydligt roligare att lyssna på.

Jag visste inte att DC5  gillade instrumentallåtar men här finns tre stycken varav två egna kompositioner. Inte så att man håller för öronen men bara utfyllnad. Sedan gör man också en version av den ofta inspelade On Broadway som bara har den poängen att de andra versionerna tydligare framstår som så bra de är.

Så kan det gå. 10 spänn är inget att gråta över. Hade jag på 60-talet känt till att man kallade gruppens sound för ”Tottenhamsoundet” efter laget i närheten där de växte upp, hade jag tagit till mig dom eftersom det var och är mitt favoritlag. Med dagens mer erfarna öron är det inte kul att höra detta första gången. All sextiotalspop var inte bra, en sanning, trist att påminnas om.

Vill någon köpa skivan? Hör av dig! Jag kräver bara att göra lite vinst!

Per