perolarssextiotal

Jag vet – och jag tycker själv – att uttalande i musiksammanhang  - "att den här låten tycker jag är jättebra" utan närmare analys eller motivation är rent ut sagt trist. Ofta kanske låten bara är förknippad med något, mer eller mindre medvetet, positivt minne vilket ju förklarar saken i den meningen att det är minnet, snarare än låten man gillar.

Och ändå finns det låtar som man inte riktigt kan förklara varför man gillar och som ibland slår ner som en bomb första gången man hörde den och det utesluter ju i huvudsak minnesteorin, eller hur. Beatles musik vet jag varför jag älskar och jag kan motivera det. Samma med Shadows, Rolling Stones och Bob Dylan för att ta några exempel. Men så är det dom här som bara rör vid mitt hjärta utan att jag kan förklara eller ens ana varför det är på det sättet. Detta hade jag tänkt ge ett par exempel på så ha tålamod med mig för denna gång.

Alltså…

Någon gång under sextiotalet var jag på ett disco i Stockholm, Bobbadilla, i Gamla stan. En vanlig discokväll, vare sig särskilt kul eller tråkig. Musiken var den gamla vanliga ända tills en låt jag aldrig hört hördes i högtalarna. Långt ifrån min stil, tvärtom klassas den som regel som en del av tuggummi- eller dagispopen vilket aldrig varit min favoritgenre. Men den tog mig med storm från första ögonblick och sedan dessa har jag lyssnat på den om inte dagligen så näst intill. Den finns nämligen i min telefon, på singel och på min Spotifylista "Samling60". Det hela är gåtfullt, som sagt, men så är det och såhär låter den med Lemon pipers. Det magiska ljudet kommer från en elektrisk sitar har jag läst mig till.

http://www.youtube.com/watch?v=bI1EOxwnpvk

Ett annat exempel på denna typ av oförklarliga favoriter är en idag nästan bortglömd protestsång. Bortglömd liksom gruppen, Hedgehoppers anonymous. Gruppen som sådan är mytomspunnen och sades bestå av gamla RAF-veteraner och de höll en låg profil under den korta tid de spelade tillsammans. Två mätbara hits hade de bara och det är den första som fastnat i mitt medvetande. Återigen av någon outgrundlig anledning. Kanske av rytmen som låter som ett hjärta hos någon på flykt från något, kanske den ironiska texten eller den dystopiska texten eller ... nej jag vet inte. Om jag var långtifrån ensam om att gilla "Green tambourine" som toppade Billboard i början av sextiåtta så är det få som idag kommer ihåg "It´s good news week" så jag är glad att ge dig, som inte hört den, möjlighet till det:

http://www.youtube.com/watch?v=XHbyvf1dfkM

Mitt tredje exempel ligger i marginalen mellan sextiotalspop och gammal brittisk vaudeville som kanske inte heller är min … hrm … kopp te. I vart fall om man inte som kinks vridit till den ordentligt. Men ändå en favorit och tröttande nog måste jag tillstå att jag inte alls vet varför. Kanske för att den är så förbannat charmig och att man blir så jävla glad över att höra den?

http://www.youtube.com/watch?v=NnVYa2svIQQ

Lars