perolarssextiotal

Ibland svänger man, till exempel jag, med begreppen klassiker och odödlig. Det är slarvigt språkbruk och de bör vara förbehållna ett fåtal låtar. Men en förtjänar verkligen dessa omdömen, den aria George Gershwin och DeBose Heyward skrev till operan Porgy and Bess, "Summertime". Den kom till redan 1935 men tolkas och omtolkas ända fram till idag. Tolkningarna följer, som jag ser det, tre huvudfåror: Den ursprungliga gospelliknande varianten, den mjuka jazzen och slutligen popvarianten.

Ska man söka rötterna i gospeln så är väl Billie Holliday, född Eleanor Fagan, med dess New Orleanska stämning. Få, om ens någon, kunde som Billie sjunga så ens hjärta nästan brister. Jag skrev New Orleans för jag tycker verkligen det, trots att hennes sångkarriär fick sin prägel av Harlem. Hon var verkligen Lady Blues och jag tycker det är egendomligt att hon postumt blev invald i Rock & Roll Hall of Fame. Kanske är detta så nära man kommer "originalet" av "Summertime". Visst är det mer blues än jazz och definitivt inte rock?

http://www.youtube.com/watch?v=uYUqbnk7tCY

Den klagande bluesen blev snabbt föremål för tolkningar som lutar sig mot soft jazz. Och var Billie Lady of Blues så var väl Ella Fitzgerald Lady of Jazz. Här mjukar hon upp bluesackorden och ger dem en följsam och varm ton som gör att melodien delvis får en annan karaktär, med mindre av det desperata och en smula mer av det coola. Och det förlorar låten inget på. 

http://www.youtube.com/watch?v=u2bigf337aU&feature=kp

När crooners tog över förvandlades den till sentimental och släpig på ett närmast oförskämt sätt. Som Frank Sinatra

http://www.youtube.com/watch?v=ltZNpxbjQyM

När de blueshungriga vita popgrupperna satte tänderna i den så fick den återigen en ny skepnad och det på olika sätt. Janis Joplins inspelning är kanske den mest kända och hon sjunger den verkligen med inlevelse. Men jag har alltid undrat om den inlevelsen är äkta eller om hon försöker imitera det hon menar är blues. Jag får ibland en gnagande känsla – en liten, men ändå, av att det finns en smula poserande i hennes tolkning. I var fall så närmar sig den i alla fall mer Billie´s än Ella´s.

http://www.youtube.com/watch?v=bn5TNqjuHiU

De som på det bästa sättet förde jazztraditionen vidare in i sextiotalets popmiljö är i min bok – utan konkurrens – The Zombies. Zombies hade, som grupp, ett mjukare anslag och Colin Blunstones röst ( var egentligen som gjord för jazz) och Rod Argents keyboards skapar en tät tolkning med många jazzliknande slingor.

Låt mig därför avsluta med denna min favorit:

http://www.youtube.com/watch?v=KmOIW63Emw0 

Lars