Sextiotalspop - The Mersey Beatles
Vi snackade över en whisky innan. Beatles "Live at BBC" gick i bakgrunden. Vi smälte konserten tillsammans över en öl på verandan utanför Katalin efteråt. Snackade mera. Beatles är bäst. Det är så säkert och självklart att det nästan blir löjligt. Vi kan skriva hur mycket som helst om den gruppen här på bloggen. Det kommer aldrig att ta slut. Däremellan hade vi fått en härlig upplevelse. Struparna var torra och törstiga efter mer än två timmars allsång.
På scenen var fem killar från Liverpool, "självklart", vars namn i dopattesterna ingen fick veta och ingen brydde sig om. De tilltalade varandra som John, Paul, George och Ringo. För det var ju de dom var. Utom killen bakom keyboarden som inte alls var klädd som de andra fyra, han hade ju ingen Beatlesfigur att spela. Det var bara en av många underbart korrekta detaljer i The Mersey Beatles show inför ett fullsatt Katalin i Uppsala i fredags. De lyckades exakt återge låtarna som de får nära femtio år sedan spelats in på de oförglömliga plattorna. Instrumenten, kläderna och sättet att röra sig på scenen, allt var skickligt kopierat. Och John såg faktiskt ganska lika ut som originalet.
På dryga två timmar fick vi ett pärlband klassiker. Mest imponerande var andra avdelningen där vi fick låtar från den tid när Beatles hade övergivit scenen. Hela sex från Stg Pepper, t o m A Day in the Life. Mersey Beatles, naturligtvis klädda som Beatles på innerfodralet, lyckades förbluffande bra. Mot slutet vågade de ta ut svängarna och "Ringo" släppte loss rejält.
Det var bara att tacka men inte buga utan sträcka händerna i luften och sjunga med i avslutande Hey Jude där hela publiken blev en mäktig kör. Jag är säker på att om någon av de fyra Beatles hade varit där hade han också applåderat.
Per
Det borde vara en omöjlig uppgift att tolka Beatles musik. I bakhuvudet spökar naturligtvis hela tiden originalmusiken. Men ska man göra det så ska man göra det på det kärleksfulla och lekfulla sätt som Mersey Beatles gör. De är originalen trogna intill (nästan) varje ton och manér och gör det med en lika charmig som självklar entusiasm som är lika smittsam som ett genomsnittligt influensavirus.
Publiken på det fullsatta Katalin här i Uppsala bestod nästan till lika delar av grånande herrar och damer som ungdomar långt ner i tonåren. Alla - jag menar alla - tycktes kunna varenda textrad och när bandet ett par gånger leende slutade spela och sjunga så fortsatte showen och sången utan avbrott. Stämningen var verkligen hög och bandets publikkontakt levde på den ömsesidiga kärleken till musiken.
Konserten var generöst lång och bestod av två delar där den första var en hyllning till de tidiga Beatles med musik från deras första album och den andra hämtade musiken från "Revolver" och framåt. Rent musikalisk lyckades bandet bäst i denna första del, säkert beroende av att musiken var mindre tekniskt krävande. Den andra delen hade "Sgt Pepper" och "Let it be" i centrum då scenkostymerna bytts ut till de som syns på omslaget till Pepper. Till och med lösmustascherna var på plats.
Ska man säga något om den enskilda insatserna var jag kanske mest imponerad av Mark Bloor som var "John". Han var träffsäker i sin bredbenta pose och hade lite av John´s egen energi i rösten. Brian Ambrose som Ringo var kanske den som hade knepigast med de tekniskt svårare delarna i den andra akten. Men så är också Ringo själv klart underskattad som trummis.
Sammantaget en härlig kväll med ett skickligt band, fantastisk stämning och gott sällskap. Det kunde inte vari mycket bättre….
Lars
PS Javisst et smakprov från Cavern
Kul att höra jag ska snart se dom
