perolarssextiotal

Jag såg en intervju med Dave Davies på tuben då han berättade om sin tid som en Kink på sextiotalet. Han sa något som fick mig att tänka på modets betydelse. Allt var ju inte musik – det var mode också. Då liksom nu. Det var show!

Vi som växte upp i Sverige på sextiotalet kunde bara med avund se på bilder och filmer från modets centralpunkter som Carnaby Street och Kings Road. Den lokala tillgången var – för att uttrycka mig försiktigt – dålig. De svenska klädhandlarna tog lång tid på sig att acceptera att ungdomsmodet från England var mer än en fluga. Ville man ha byxor något snävare än de som bars av Humphrey Bogart i "Casablanca" fick förlita oss på sykunniga flickvänner och liknande. För att illustrera detta så måste jag bli en smula personlig.

Någon gång i första hälften av sextiotalet gick ryktet på skolorna i Göteborg att Ströms – den stora och dyra modebutiken – fått in blommiga slipsar. Det blev brandövning på undervisningsanstalterna när massor av modemedvetna gossar drog på korståg först för att förklara för föräldrar att man bara måste ha ett extra ekonomisk tillskott (och varför man inte var i skolan) och därefter rusa ner till Ströms hörna innan de åtråvärda accessoarerna var slut. I ett hav av gubbrandiga halsbeklädnader placerades vi lyckliga i modetoppen med en säker flickmagnet om halsen. Modehungern var stor. Jag bär fortfarande denna slips vid mycket högtidliga tillfällen.

Sedan kom behovet av Beatlesboots, dessa högklackade kängor i vilka vi stolta som tuppar vacklade fram på gator och dansgolv. Till detta skulle gärna bäras en rundhalsad kavaj av den typ Beatles hade vid sitt Sverigebesök 1963. Samt, som sagt, hemsydda snäva byxor. Jag minns än ett par som knappt tillät några rörelser i knäleden och som tillsammans med bootsen säkert gav mig en intressant gångstil. Men spela roll, det var ju "inne". Så kom prickiga skjortor, avlagda äldre uniformer och ja du vet… Och långt hår förstås!

Flickorna hade lika stort besvär, inte minst med att övertyga föräldrar om att Mary Quants miniskirts också kunde bäras av anständiga skolflickor. Färgglada regnkappor av plast liksom en viss sorts stövlar, jag tror det var Courrèges, var också ett måste. Jag minns också det så kallade op-modet med svartvita mönster som närmast liknade en optisk illusion. Till det gärna långt mittbenat hår eller, som en hommage till femtiotalet, tuperat.

David Bowie sjöng 1980 om modet i "Fashion" med det finns tidigare vittnesbörd.

http://www.youtube.com/watch?v=KXaO3zgaf5Q  

Lars