Ytterligare en ikon är borta - Lou Reed.
Jag kan inte säga att Lou Reed betydde särskilt mycket på sextiotalet. Hans betydelse för musiken blev klar för mig när jag upptäckte den genom dem som inspirerats av honom. Särskilt Patti Smith, som jag älskar, ledde tillbaka till hans musik och David Bowie gjorde mig ännu mer nyfiken på den Lou som de bägge sa sig ha som främsta inspirationskälla. Och sedan var jag förstås fast. Men bloggen handlar ju om sextiotalet så inlägget landar i Velvets första LP.
Min första skiva med Lou var Velvet Undergrounds debut-LP där Nico också medverkade. Andy Warhol var producent och hade också gjort det klassiska banan-omslaget. Den platten blev en kommersiell flopp när den kom 1969. Popmusiken hade fram till detta tillfälle främst handlat om boy meets girl eller inte. Lekfull popmusik som ofta tog sin avstamp i det banala även om vissa grupper, som Beatles, lyfte det hela kvalitetsmässigt till musikaliska höjder. Om detta hade Lou och Velvet Underground inget att säga. Istället så kom här ett helt album med blytung rock med skärande gitarrer och med nästan visvacker poesi om heroin, prostitution och om livets "wild side". LP:n Velvet Underground med Nico kom bara månader innan popvärlden exploderade med Sgt Peppersplattan.
Velvet var extremt politisk inkorrekta. De kunde skildra hur njutningsfyllt ett heroinrus kunde vara och i en annan låt beskriva den plågsamma avtändningen.
I "Heroin" beskriver Lou den befrielse och lättnad han känner när han tänder på.
http://www.youtube.com/watch?v=skxi4NTqFlw
I "I´m waiting for my man" beskriver han lika tydligt eländet under avtändningen då han väntar på sin langare. Det är nästan så man känner det oroliga hjärtat och kallsvetten.
http://www.youtube.com/watch?v=Kla_Jd7EyT4
lou var förstås centralgestalten och Nico´s medverkan underskattas ofta. Men när man lyssnar noga hör man att det inte behövs en "vacker" sångröst för att förmedla ett budskap. Ödesmättat blir det i "All tomorrow parties". Och ändå vacker på nåt avklätt sätt. En naken röst.
http://www.youtube.com/watch?v=YmR5CLubsjE
En av de mer kontroversiella sångerna på plattan framförs också av Nico och handlar om sado-masochistiska möten. Inte heller något som klassades som god smak av publik och kritiker. John Cales fiolspel ger ytterligare en dimension till texten.
http://www.youtube.com/watch?v=2rkVQgX6mC8
Lou Reed är borta men musiken lever. Och man tröttnar aldrig på att lyssna på den.
Lars
