perolarssextiotal

Hur ska man då sammanfatta Harrissons bidrag till Beatles musik? Kanske låter det sig bäst göras genom en jämförelse med Lennon/McCartneys utveckling (som förstås också var individuell, men som att följa ganska parallella spår).

Jag tycker man kan dela in de senares utveckling i tre huvuddelar. Först kom den geniala utvecklingen av popmusiken som gjordes genom en sammansmältning av skiffle, blues och r&b. Mognade från duktigt coverband till singersongwriters går lätt att följa på deras första album. Med "Rubber Soul" bröt de ny mark och fördjupade popmusiken på ett alldeles eget sätt och skapade det oefterhärmliga experimentella Beatles-soundet. Slutligen så det postexperimentella med "Sgt Pepper" som flaggskepp då de uppfann en helt ny musikstil. Influerade av Flower Power men aldrig bundna av den. Och de blev ända mot slutet bara bättre och bättre på vad de gjorde. Nedgången började skönjas med det vita albumet och vi ska nog, trots allt, vara tacksamma för att uppbrottet kom när det kom.

Harrissons utveckling följde en något annorlunda bana. Hans bidrag till den inledande pop-perioden var marginella och det var först nä hans personliga grubblerier började slå igenom som han kom till sin rätt. Hans religiositet var en hejig blandning av Church of England och indisk mysticism som han gjorde till ett musikaliskt budskap. Långtifrån alltid lättförståligt men den indirekta påverkan han hade på Lennon/McCartney´s utveckling är nog lätt att underskatta. Han blev inte bättre och bättre. Hans formkurva stupade brant uppåt och lika brant nedåt. Mästerverk blandades med skräp som en avspegling av hans sinnesstämning. Introduktionen av sitharen i Beatles musik påverkade deras musikaliska utveckling för all framtid.

Jag blir tvungen att sammanfatta nästan klichéartat. Utan Harrisson hade Beatles musik aldrig blivit vad den blev. Jag tror den hade blivit försiktigare och inte lika experimentell utan det inflytandet. Och sämre.   

På albumet Let it be lämnar Harrisson sitt sista bidrag till Beatles musik. Låten är "I me mine". I detta skede var Beatles stadda i Upplösning. Harrisson själv var förbittrad över hur nedlåtande han behandlades av de övriga, Lennon var utomlands och deltog inte i inspelningen, McCartney förberedde sig för att officiellt lämna gruppen och Ringo, som vanligt, dyster och lämnad utanför. Ingen av beatlarna tycktes intresserad av Let it be och snart lämnades projektet i Phil Spectors okänsliga händer. Kanske säger titeln något om att kollektivet var dött och individerna nu skulle träda i des ställe.

Låten i sig hör annars till en av harrissons bästa. En charmig och poppig blandning av blues och shuffle. Kanske ett värdigt adjö från Harrisson till de före detta vännerna..?

http://www.youtube.com/watch?v=eFR2rnSoT28

Lars