perolarssextiotal

Mycket Beatles på bloggen just nu, men inte gör det något! Dom förblir ju det bästa bandet med den bästa popmusiken. Enkelt och tydligt.

Självklart.

Redan på 80-talet fick vi kunskap om gruppens spelningar i engelsk radio. Boken ”At the Beeb” kom redan 1982 och vi hörde mycket spännande i Staffan Olanders utmärkta ”Beatlestimmen” i radions P3. Så när dubbeln ”The Beatles: Live at the BBC” kom 1994 visste vi genast att det fanns mer i arkiven.

Att det dröjt nästan 20 år till vol 2 förlåter man när man hör det fantastiska ljudet. En akustisk upplevelse i sig som tekniken inte klarade av på 90-talet. Samtidigt ges ettan ut med förbättrat ljud. Också ett obligatoriskt köp för dig som händelsevis inte har den men här fokuserar vi på nyheten, vol 2.

Det allra mesta av BBC-låtar som Beatles inte själva gav ut på skiva fick vi redan på Vol 1. Här får vi 10 stycken varav 6 finns i andra inspelningar på Vol 1. De nya är Chuck Berrys I´m Talkning about You, och Beautiful Dreamer. En hyllning till radioprogrammet Saturday Club kanske inte ska räknas som ”låt”. Inspelningen av Carl Perkins Lend me your Comb var med på Anthology vol 1.

Vi får 30 av de kända Beatleslåtarna som dom lät i Brittisk radio när det begav sig. Vi påminns i nästan varenda låt om hur bra sångare de var. Fast det är klart att John här bara nästan återger den desperata energi med vilken han sjöng in Twist and Shout på kvällen den 11 februari som avslutning på en hel dags arbete med LPn Please, Please me.

Men versionerna av såväl Money och Please Mr Postman är minst lika bra som studioversionerna. SÅ underbart de sjunger!! Devil in her Heart är ett annat exempel på inspelning som lyfter en låt vi redan känner, för att inte tala om This Boy, en av mina personliga favoriter. Snacka om helgjuten stämsång! Det är klart att det instrumentala inte alltid får det avslipade ljudet skivstudion kunde skapa men där är kritiken onödigt närsynt när spelglädjen är så påtaglig.

19 av de 63 spåren är intervjuer och korta prat mellan låtarna vilket ger den rätta radiokänslan. Lite flamsigt men precis så där mysigt trevligt som allt runt The Beatles de första åren kändes.

Ett verkligt fint bonus är intervjuer med var och en från 65/66 som avslutar skivorna. De är runt 8 minuter var och fokuserar på det privata. De fyra pratar om familjeliv, att bo i stora hus och musiksmak. John funderar över lille Julians kommande skolval och George om att komponera i skuggan av de andra och om hur popmusiken utvecklas. Att den kommer att handla mycket mer om arrangemang är en förutsägelse som skulle slå in.

Snygga och värdiga avslutningar på en – behöver det sägas? – utmärkt dubbel-CD. Nu får vi vänta på utgivningen av Besame Mucho och Dream Baby som Beatles gjorde i radio redan 1962 för att samlingen ska bli fullständigt komplett. Om de nu finns kvar. 20 år till??