perolarssextiotal

Röjig Uppsalakonsert med Animals

Katalin, Uppsala, 10 maj

Först kändes någonting fel: Det var fyra gubbar på affischen. Det finns saker som man inte kan rubba på, grundlag liksom: Beatles och Searchers är fyra. Rolling Stones och Zombies är fem. Medlemmar kan bytas ut men antalet rubbas ej. Animals är fem, det vet alla.

Men detta "fel" glömdes direkt när sångaren/basisten Pete Barton efter ett kort " Hello Uppsala ,are you feeling good tonight" drog igång en tung, originaltrogen version av Animals första singel, Baby Let me Take You Home.

Upplägget blev snabbt solklart: vi som var på Uppsalas Mecka för bra musik, Katalin vid Resecentrum, skulle få en kväll där vi minns och kände igen våra sextiotalsidoler. Pete hade en röst med den där djupa, mörka klangen vi förknippar med Eric Burdon. Ende originalmedlemmen, John Steele, hade visserligen en bakgrundsroll bakom trumsetet men organisten Mick Gallagher presenterades flera gånger som en originalmedlem trots att han bara hoppat in efter Alan Price en kort tid 1965. Att han kommer från Newcastle var så klart ett plus men mycket mer ett suveränt spel som fick breda ut sig i flera solon under konsertens 90 minuter. Lägg till det riviga solon och bra sång i några rockiga låtar från Danny Handley och ni förstår att vi som var där trivdes.

Kanske allra mest för att repertoaren var en kopia av setlistan från 60-talet. Förutom en stark cover av Booker T & the MGs Green Onions fick vi höra alla singlarna och kända LP-spår som Boom Boom och Dimples. Allt framfört med en energi som satte fart på höfterna och handklappningarna. Att detaljer som en gång lyfte klassiker som House of the Rising Sun inte alltid återgavs så exakt var lätt att förlåta en så trevlig kväll.

Per

Lite hes efter gårdagens allsångsövning kan jag bara instämma i vad Per skriver ovan. En generös och väl genomförd konsert där vi fick vad vi ville ha – alla hitsen. Ska man ha någon kritisk synpunkt – och det ska väl en recensent ha – så störde det mig en smula att elpianot låg väl långt framme i ljudbilden.

Det var ett tag sedan jag såg The Animals i sin helhet live, närmare bestämt 2 maj 1965 om jag minns rätt. Det var en av de bästa konserter jag såg på sextiotalet, kanske bara matchad PJ Proby. Och Jimi Hendrix förstås. Men dagens ommöblerade sättning har lärt sig läxan och har bibehållit den r&b- känsla som var gruppens kännemärke. Gruppens svaghet var förstås att de egna kompositioner man försökte sig på var och är rätt svaga. Animals var ett cover-band, inget mer. Men kanske ett av de bästa på sextiotalet. Särskilt gillar jag deras tolkningar av amerikansk blues som de lät behålla den "känsla" som så många andra vita grupper misslyckades med.

Eric Burdon går förstås inte att ersätta men ändå blev jag förvånad över hur lite störd jag blev av Pete´s sång vilket får vara ett gott betyg.

Lars 

PS Här är länken till vårt Mecka DS

http://www.katalin.com/