perolarssextiotal

Allt är inte bara skivor. Långt därifrån. Sextiotalet producerade en helt ny kultur bestående av musiken (förstås), modet (förstås) men också kulturen i vidare mening. Film, TV-program, radioinslag och annat. Sextiotalet var kanske världens enda äkta kulturrevolutionen. Då revs pyramider.

Några filmer som satte outplånliga spår i mitt oskyldiga tonårshjärta hade förstås spännande intriger och bjöd på ett attraktivt bildspråk men i de flesta fall åtföljdes handlingen av bra musik. Jag tänkte använda detta inlägg åt att hylla några bortglömda filmer och den lika glömda musiken de innehöll.

"A hard days night" (svenska titteln Yeah, Yeah, Yeah) från 1964 var förstås en chock. Richard Lesters mästerverk beskrev Beatlemania på dess höjdpunkt och soundtracket var hämtat från deras första album som bara innehöll egna kompositioner. Handlingen var enkel men humoristisk och baserade sig på hur Beatles verkligen levde under denna tid, förföljda av fans dygnet runt. Men det var förstås musiken som gjorde filmen sevärd. Och det faktum att man verkligen fick se fab four. TV var sparsam med sådant och filmvisningarna förvandlades till rockkonserter. Jag såg den flera gånger och blev lika tagen var gång. Här ett utsnitt ur filmen:

http://www.youtube.com/watch?v=cIdLALcIc14

Western var inne på femtio- och sextiotalet. Det var den tid vi trodde att allt USA gjorde var rätt. Inklusive massmorden på urbefolkningen. Och före Vietnamkriget. "North to Alaska" hade en gammal favorit i huvudrollen – John Wayne, uttalas Jånn Vajjne på göteborgska från den tiden. En popidol, Fabian, medverkade också i filmen men det var Johnny Hortons titelsång som fastnade. Filmen är väl närmast en feelgood romantisk komedi från guldrushens tid men innehöll en hel del slagsmål och annat som hörde till en riktig westernrulle. Men musiken som fastnade var denna låt:

http://www.youtube.com/watch?v=JSt0NEESrUA 

Men ändå – den film som kanske gjorde starkast intryck på mig var nog "En man och en kvinna" av Claude Lelouche. En spännande kärleksintrig och massor med snabba biltävlingar gav bakgrunden i denna franska nyavågenfilm. Musiken var långtifrån den brittiska popen och hade närmast släktskap med den franska visan men ändå – det var och är en fantastisk film. Och så förstås den fantastiska titellåten med Francis Lay. Och den sextonåring som inte reservationslöst blev förälskad i Anouk Aimée saknar såväl hjärta som binjurar! Jag var och är nog fortfarande lite sotis på Jean-Louis Trintignant både för att han fick köra Le Mans och kyssa Aimée.

http://www.youtube.com/watch?v=D43yjI6cles 

Lars