perolarssextiotal

Det har blivit mycket recensioner ett tag här på bloggen. Efter att ha betat av Tages två första album ska jag nu ta mig an en julklappsbok – "John Lennons brev". Den gamle Beatlesbiografen Ian Hunter har lagt ner ett herkuliskt arbete på att spåra så många brev från John L. som bara varit möjligt. Privata samlingar, auktionskataloger och förstås närstående i beatleskretsen har varit källor. Det har blivit nära 300 brev, vykort, shoppinglistor och små lappar skrivna till Yoko och personal. Materialet presenteras i faksimil, som renskriven text (hans handstil är sådär kan man säja) och i översättning och sträcker sig från den tidiga poptiden till hans död. Till detta kommer Hunters korta kommentarer om tiden då breven skrevs. För den som – likt mig – läst mycket om John så får man ytterligare dimension när man så att säga får uppleva det genom hans egna ögon. Och det är verkligen spännande. Jag får både bekräftelser på min uppfattning om honom som person och en hel del ny information. Tyvärr skrivs det inte så mycket om musikskapandet utan materialet är utpräglat privat.

Den som följer bloggen vet att jag har en kluven inställning till John. Gudabenådad kompositör och sångare å ena sidan och en riktigt obehaglig person å andra. Så är det sagt.

Ett talande faktum i boken är de fåtaliga breven till Cynthia och Julian. Hunter kommenterar det med att Cynthia möjligen i vredesmod rivit sönder dem som konsekvens av hur illa hon blev behandlad av John. Han var ju inte bara avståndstagande han var extremt snål mot sin första familj. Om hon verkligen rev sönder dem var det i alla fall ur ekonomisk synpunkt oklokt eftersom brev från John idag betingar fantasisummor. Ett talande exempel på hans relation till Julian är ett vykort från 1976 med texten: "What. Happened. To. Ya? Love Dad and Yoko" Säjer en hel del om hans omtanke om Julian.

I mångt och mycket bekräftas bilden av John som osäker, snarstucken, självupptagen och inte så lite bitter. Samtidigt måste jag säja att jag blev förvånad över att han under den bittra striden med Paul hade en skämtsam korrespondens med denne. John hade ju fått för sig att Paul på albumet "Ram" hade angripit honom (vilket Paul förnekar) och skrev de hatiska utfallen i "Crippled inside" och "How du you sleep".

Av Beatlarna tycks Ringo varit den som stod närmast John om man skall mäta volym i korrespondens. Ringo fick ett otal vänliga semesterhälsningar och kort ofta med roliga teckningar. En smula överraskande tycker jag med tanke på hur olika de var som personligheter men kanske just därför…?

Det var också roligt att läsa alla vänliga brev och kort John skrev till fans under den tidiga karriären. Där verkar han uppriktigt intresserad och är ibland väldigt kul. Hans släktkärlek kommer också till uttryck i breven även om den bara gavs sporadiska uttryck. Här ser man också att mot dem var han ofta generös med pengar och hjälp.

John tyckte det var roligt att besvara enkäter av olika slag och de gav också ytterligare en nyans i hans personlighet även om hans skämtlynne ofta tog över.

Sammantaget en måste-bok för den genuine Beatles-älskaren.

Lars