perolarssextiotal

Detta är en hyllningstext till en låt som sedan den kom varit ett mysterium. Mysteriet består i ingen annan insåg vilken kanonlåt det var, kan bara skryta med att jag gjorde det.

Det handlar om the Moody Blues från Birmingham. Våren 1965 fick de ett rejält genombrott då Go Now! Kom etta i England, en klassiker alla läsare av bloggen känner till. Nu var det en tuff tid att slå igenom bland alla andra band som gjorde det samtidigt så de två följande singlarna gick inte så bra. I Don´t Want to Go on Without You var en ganska seg historia som bara kom 33a. Lite bättre gick det för From the Bottom of my Heartsom kom 22a, men alltså inte heller den på topp-20 som spelades på torsdagar i Sveriges Radio.

Samtidigt kom LPn The Magnificent Moodies som blandade personliga covers av t ex James Brownlåtar med starka originalkompositioner som Stop! Förutom gruppens givna signum Danny Laines läckra röst, fanns där Ray Thomas flöjt, ett ovanligt instrument i sextiotalspopen.

Så kom alltså låten, jag menar LÅTEN. Självklart hörde vi den en söndag eller tisdag i Pop 65, det obligatoriska programmet som gav oss de nya låtarna. Det dröjde inte länge förrän omslaget fanns i skylten på Burmans musik i Umeå och undertecknad störtade in.

Men vad hände med låten på listorna? Ingenting! Märkligt! Nu när vi läser statistikböckerna ser vi att den kom 44a på Englandslistan. Men på den tiden följde jag New Musical Express lista med 30 platser och där syntes den inte till. Inte en endaste vecka. Någon test på Tio-i-topp var det aldrig fråga om. Så där satt jag ensam hemma på kammaren och nötte 45-varvaren gång efter gång med en låt ingen annan hade hört.

Kära läsare: Här nedan finns en länk till You Tube. Klicka på den och ni får en (faktiskt kort även för att vara från den här tiden) låt som borde toppat alla listor som fanns 1965.

En enkel och direkt huvudmelodi där bakgrundsångarna svarar Danny Laine och trummorna elegant understryker rytmens stop-and-go-karaktär. Två olika stick som interfolierar verserna. Elegant. Minst i nivå med The Beatles 1965.

Kanske var den för svår – eller rättare sagt för bra – för dåtidspubliken. Kanske hade undertecknat med mitt stilla växande intresse för klassisk musik en längtan efter mer udda melodi- och rytmvändningar än vad Tio-i-topplistan bjöd. Men Moody Blues gav det i den här låten som tack o lov överlevt på de samlingar som kommit på gruppen på CD.

Helt bortglömd är alltså inte ”Everyday”

 http://www.youtube.com/watch?v=jVv_7-LGZSw

Per