perolarssextiotal

Vi på bloggen önskar dig som läser en God Jul. Men vänta dig inte ett inlägg om julmusik, det har vi haft tidigare år.

Nej, detta inlägg handlar om musik som vi associerar till den varma årstiden. Nu ska vi inte överdriva musiks samhörighet med årstider men begreppet ”Summer of Love” är ju för oss förknippat med musik som vi minns.

Inlägget handlar om festivalen i Monterey i juni 1967, eller rättare sagt, den 4CD box som skivbolaget Salvo haft det utomordentligt goda omdömet att återutge. När den kom 1992, när festivalen hade 25årsjubileum, såg jag den bara en gång i en skivaffär och på den tiden var inte ekonomin sådan att man köpte de boxar man ville ha.

Nu finns den alltså ute igen, denna gång i en CDstor ask med 59 låtar från 20 av de artister som medverkade i denna historiska, första riktigt stora musikfestival. Till detta en informativ skrift där artister som var med berättar om sina minnen och intryck.

Monterey är för alltid placerad i skuggan av Woodstock, den större festivalen två år senare som presenterades över världen genom en biofilm och två storsäljande LPutgåvor. Men Monterey var alltså först.

Boxen – kanske ska vi säga asken – visar att ett par artister är inte riktigt på topp. Det smärtar att medge att dit hör mina idoler Byrds som trots det får med hela sju låtar. Att stämsången skulle vara så hopplös att återge på scenen för dom trodde man inte.

Men höjdpunkterna är desto fler. Canned Heat levererar med ett tryck som får en att förstå vilket populärt festivalband de var. Janis Joplin avslutar den första skivan med fem låtar och avslutande Ball and Chain är ett magnifikt fyrverkeri i energi och utlevelse. För henne blev festivalen ett genombrott liksom också för Otis Redding som här sjöng för en stor, huvudsakligen vit, publik för första gången. .En suveränt ösig version av Respect och en själfull I´ve Been Loving You Too Long imponerar storligen.

The Who har efterlämnat betydligt bättre liveupptagningar men den rufsiga, långt ifrån perfekta, versionen av My Generation är ändå kul att ha. Sviten A Quick One While He´s Away fungerar bättre live än man trodde. Jimi Hendrix legendariska framträdande, som slutar med att han tänder eld på gitarren, får vi ju inte se här men musiken är fantastiskt i sig. Versionen av Purple Haze rent otrolig.

Slutsångerna sjöngs av Mamas and Papas. Att komma efter Hendrix är lite av antiklimax men om vi tänker på kvartettens betydelse för the Summer of Love, inte minst för denna festival, känns det helt OK. Dessutom sitter stämsången riktigt snyggt. Att Scott McKenzie får sjunga sommarens temalåt ”San Francisco (be Sure to Wear Some Flowers in Your Hair) känns nästan självklart. Festivalen slutade med Dancing in the Street. Helt rätt.

Några artister vägrade vara med när boxen ursprungligen gjordes 1992. Grateful Dead lär har spelat illa så det kanske var lika bra. Men det är synd att sakna Laura Nyro, Simon & Garfunkel och Buffalo Springfield. Även de sistnämnda var visst inget vidare eftersom David Crosby hade fått ersätta Neil Young på kort varsel. Men just det gör ju den spelningen desto mer intressant.

Men 59 låtar och fem timmar skön festivalkänsla gör ändå boxen/asken ”Monterey International Pop festival” till en obligatoriskt inslag i samlingen. Detta inlägg kommer kanske sent för julklappar men vi som älskar musik har ju jul året runt!