Bästa LP:na (6): Stråkarna in i studion, sextiotalspop i klassrummet
Först ett varmt, brett stråkackord. Det inleder ett instrumentalt stycke, inte instrumentalt i rockbetydelse för det framförs helt av The London Festival Orchestra. Inte en elgitarr så långt örat når. Orkestern tonar bort och en röst läser en dikt, skriven av trummisen Greame Edge .
En LP av Moody Blues men så långt det går att komma från popmusik överhuvudtaget. Så där långt. Stycket är en ouvertyr till LP:n som handlar om en dag. Första låten – andra spåret – är Mike Penders långsamma Down is a Feeling. Snygg melodi, men popmusik? Knappast.
Det är först därefter i Ray Thomas pigga Another Morning, där flöjten är dominerande, som vi förstår att detta ändå är popmusik år 1967. Det var då Beatles släppte Stg Pepper och nu fanns inga gränser för var som kunde vara pop och rock. Moody Blues hade toppat listorna med Go Now! två år tidigare men sedan tappat. Den bluesiga sångrösten Danny Laine var borta och ersatt av Justin Haywards betydligt vänare stämma.
I Days of Future Passed samspelar gruppen och orkestern på ett sätt ingen hade hört tidigare och knappast senare heller. Orkestern levererar inte bara det långa introt utan återkommer mellan flera spår.
Efter Another Morning följer basisten John Lodges stressiga Peak Hour som handlar om lunchtimmen då allt ska hinnas med. Aftonen och kvällen får sedan två låtar, interfolierade av orkestern.
Sista låten är den briljanta höjdpunkten, Night in White Satin, Haywards underbara ballad som har förblivit gruppens crown of achivement. Orkestern tar över mot slutet i ett bredd arrangerat coda innan skivan avslutas av en dikt.
Kombinationen av klassiskt orkester och pop slog an en särskild ton hos undertecknad som redan då hade börjat intressera mig för Beethoven och de andra. LPn togs givetvis med till fredagens musiklektion i gymnasiet så att läraren skulle hjälpas att förstå sig på det nya som hände!
Med fyra medlemmar som komponerade och sjöng sina låtar – inte att förglömma den diktskrivande trummisen – var Moody Blues väl rustade i den våg av symfonirock som de kan sägas inledde med den annorlunda och sköna Days of Future Passed. De kom att göra flera bra LP fram till 1972 varav ett par fick ett starkare rykte men i mina öron är det Days of Future Passed som är den verkliga pärlan i deras produktion. Den är sexa på min lista över sextiotalets bästa LP.
Per
Jag köpte skivan i början av 1973, jag minns att jag fick igen 100 spänn för mycket när jag av någon anledning då hade en tusenlapp. När jag upptäckte det nästa dag gick jag tillbaka till Stanley på Burmans i Umeå och korrigerade hans kassa-brist.
