Tempest - Dylan överraskande bra
Måste medge att det var med en smula skakande knän som jag meddelade Lars att veckans inlägg skulle bli en recension av Dylans nya. Den trogne bloggläsaren glömmer inte min förtvivlade sågning av his Bobness spelning i Stockholm i november (se arkivet).
Men jag hade glömt att Dylans, få men ändå, skivor på senare tid inte alls är så dumma, om man bortser från den knappast seriösa jul-LPn som kom 2009 och är hans senaste före denna.
10 låtar på 68 minuter betyder några riktigt rejält långa berättelser som får en att bli förtvivlad över att inget texthäfte medföljer. Då har jag ändå betalat för deluxe-utgåvan, om det nu ska kallas deluxe att man får en liten anteckningsbok med blanka sidor! Titelspåret är en 45 (!) verser lång berättelse om Titanic och att Roll on John handlar om Lennon är inte svårt att fatta med låtens många citat ur Beatlestexter. Men att utan texthäfte bedöma om Bob Dylan håller som lyriker år 2012 går inte. Synd, för i det långa loppet är det mer texterna än musiken som givit Dylans hans välförtjänta ikonstatus.
Men inget texthäfte behövs för att höra att musiken är genomgående inspirerad. Det är kompbandet från Dylans Never ending tour som gått in i studion och att det handlar om gedigna hantverkare råder det inget snack om. Ännu mer glädjande är att Bob sjunger så bra genom hela skivan.OK, visst har rösten en skrovlighet som stundtals kan kännas rent ohälsosam men tonerna sitter där och inlevelsen är inte särskilt långt efter den man en gång hörde under det sextiotal som denna blogg normalt handlar om. Rösten som sådan påminner oss om att vi lyssnar på en 71-åring, men energin säger något annat.
Musiken rör sig i ett tryggt mittfält av amerikansk musiktradition. Inledande Duquesne Whistle sätter lite av prägeln med en enkel easy-listeningmelodi till en anspråklöst gitarrkomp som låter som farbroderlig gubbrock. Inget som går till historien men notabelt kompetent, det svänger bra. Efterföljande Soon After Midnight sänker tempot. Melodin känns mer av amerikansk schlager än folkrock. Överlag lyckas Bob Dylan få till melodier som utan att kännas orginella är enkla och välgjorda. Early Roman Kings är ett rent ripoff av Bo Diddleys I´m a Man, ska man stjäla ska man ta rätt! Här finns inte plats att nämna alla spår men det är tydligt att Bobs sejour som DJ som spelade gamla låtar bidragit till att förvandla den en gång folkrockaren till en bred kännare av amerikansk populärmusik.
Det är i år 50 år sedan Bob Dylans första LP släpptes. Detta är hans 35e. Han är 71 år. Han är bra. Respekt!
Per
Du borde bli säljare (om du inte redan är det).jag är ju en purist som bara tycker det är viktigt som hände på sextiotalet. Men du får mej att öppna öronen och ska skaffa plattan.
