perolarssextiotal

Pugh är i min värld en sjuttiotalsartist och hans bästa material är ju också från det decenniet. Jag såg honom flera gånger på nationerna här i Uppsala och jag tror aldrig jag såg ett dåligt gigg. Hans scennärvaro är speciell.

Men singeldebuten gjordes redan 1968 med den mycket personliga ”Haru vart på circus?” och 1969 med albumet ”Ja dä ä dä” vilket gör att han platsar på denna blogg. Ingen av dessa skivor kan väl mäta sig med mästerverken på senare album som ”Bolla och rulla” från 1974 och liveplattan ”Ett steg till” från året därpå, men åtminstone en klassiker föddes på debutalbumet – ”Små lätta moln” som väl numera är både en sommarklassiker och en del av den svenska folksjälen. Men det är inte den låt jag länkar till i slutet på mitt inlägg, det är den nästan magiska ”Här kommer natten”. Den är så typiskt pugish med en ganska enkel,text men som genom sitt melodispråk ger låten en helt annan dimension - hotfull, ja nästan ödesmättad. Utan den tunga melodin skulle texten bli ganska platt, men i sitt musikaliska sammanhang lyfter den och får en ny innebörd. Se där ett skickligt hantverk. Och vilka musiker – Jojje Wadeinius och Janne ”Loffe” Carlsson borgar för kvalitén!

I ”Surabaya Johnny” vänder Pugh på det traditionella genusperspektivet och sjunger ur en ung – och bedragen – flickas perspektiv, ett nog så djärvt grepp. Solona är väl kanskeväl utdragna för min smak och för närmast tankarna till de kommande proggitarristerna som inte kunde hålla sig. Men suggestivt så det förslår är det.

”Signe” inleds med en harkling (!). Kärleksförklaringen till Signe är nog så ironisk och lekfull med en hel del sälta i sötman. Låten löses efterhand upp i ett - återigen – ”proggigt” stick som följs av ett rejält tempobyte till klassisk rock. Stamningen verkar vara snodd från Roger Daltrey i ”My generation”. Pugh som lekfullast och roligast. Låten kräver en gitarrist i världsklass och det har den ju…

”Colinda”, slutligen, sjunger Pugh vänligt till en flicka för vilken han talar om att ingen vill ha. Texten är verkligen dystopisk om döda änglar och ensamhet men med en pugish glimt i ögat. Som när han plötsligt ropar ”manöver” som alla män med några år bakom sig känner igen från värnplikten. Och som så ofta i början av Pughs karriär så verkar han inte riktigt veta hur han ska avsluta låten. Här blir det med ett klockspel på något obestämt sätt!

Övrigt material på albumet förbigår jag med tystnad. Det är mycket material som är i sin linda men man anar kommande mästerverk som ”Dinga linga Lena” och ”Hog farm”. Men bara anar..

Den största tjänsten gjorde väl Pugh svensk pop när han gjorde det coolt att sjunga på svenska. En inte helt lätt uppgift. För det och mycket annat är vi Pugh tack skyldiga. Och en del av svensk sextiotalspop var han!

http://www.youtube.com/watch?v=8NrIDMwJhEY

http://www.youtube.com/watch?v=om_YMHGEA3k

http://www.youtube.com/watch?v=Tc99h_yc5iU

http://www.youtube.com/watch?v=2QVCnvG_haU

Lars