perolarssextiotal

Det verkade vara en så kul idé det här med tio bästa låtarna från sextiotalet. Men det blev mer vånda än jag väntat mig, framför allt kanske beroende av att det kändes som ganska självklara val. En närmare fundering visade emellertid snart att det svåraste var att bestämma vilka som inte skulle vara med. Och det är ju lika mycket det som det handlar om. Nog gnällt, såhär blev min lista i rätt ordning när jag nu idag fasar in den sista låten, "When a man loves a woman" med Percy Sledge.

http://www.youtube.com/watch?v=Y8raabzZNqw

Jag gör också något som jag måste, nämligen ändra mig (my house, my rules). Jag kan inte se fram mot en enda lugn natt om jag inte får med Supremes på listan och därmed får Little Eva stryka på foten. Min (för tillfälligt i alla fall) definitiva och slutgiltiga lista ser därmed ut på följande sätt:

1. She Loves you, The Beatles

Ordkriget om bästa Beatles-låt fortsätter, men denna drabbade mig som en klubba och definierade min musiksmak för resten av livet och har visat sig överleva tidens tand. Låten talar i bokstavlig mening direkt till dig som lyssnar med ett hoppfullt budskap. På denna etta är jag bombsäker!

1. Like a rolling stone, Bob Dylan. Vad ska man säga? En text som kan läsas som ren poesi och med den rockige Dylan som musiker. Ingen låt är mer Dylan än denna. Dylan är arg och hånfull som så ofta. Och Dylan är Dylan. Och få saker är bättre.
2. You really got me, The Kinks. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag hörde låten i en plastig transistor under en fotbollsmatch med grabbarna där alla bara stannade upp och lät läderkulan rulla ensam. Vi hade hört riktig rock för första gången! Minimalism och ett riff som kunde återanvändas hur många gånger som helst.
3. Honky tonk woman, The Rolling Stones. Keith Richards stämmer om gitarren i öppet G och skapar musikhistoria med Jagger som sjunger en – säkert självupplevd – text som är så Rolling Stones något kan vara. Deras juvel i kronan.
4. W whiter shade of pale, Procul Harum. Fångade på något sätt det själsliga tillståndet hos generationen. Psykedelisk på ett lättillgängligt sätt. Laid back är väl ordet. Luta sig bakåt med något att röka… (det går lika bra med selleri)
5. My generation, The Who. Visste man inte att man var ung, arg, kunde ändra allt och ägde världen så talade Pete och Roger om det. Stammande och hackande med en nästan skrämmande utlevelse på scen förklarade de världen för oss. Det var vår generations tur nu…
6. When a man loves a woman, Percy Sledge. Sist in på listan men på sjunde plats. Powersoulens mästare som ibland betraktas som en one trick pony men lyssna vidare på honom bortom denna låt. Den här låten gjorde att vi finniga tonåringar förstod vad verklig kärlek var. Och vi har inte glömt det.
7. Stop in the name of love, The Supremes. Vem kan inte älska tre ghettotjejer som sätter en hand i sidan och håller upp den andra i ett stopptecken och kräver att man ger upp i kärlekens namn. Jag gjorde det. Och generationer med mig.
8. Good vibrations, The Beach boys. Om jag var tvungen att lyssna på en enda låt resten av livet så är denna en stark kandidat. Den är som en opera eller en symfoni som man vid varje genomlyssning kan finna något nytt i. Tog ett halvår att spela in men räcker ett liv.
9. House of the rising sun, The Animals. Dylan fick rysningar när han hörde den. Jag också. Riktig blues som parat sig med rock. Eric Burdons röst var en brygga mellan det svarta och det vita och gjorde det möjligt att ur detta göra något nytt, vad det nu var. Kanske hjärtat i sextiotalspopen?

Puh. Stolt men inte nöjd var det väl? En lista bland säkert tiotusentals. Gör en egen – det är kul. Men jobbigt.

Lars