Bond is back in action!
För några veckor sedan uppmärksammade bloggen att det var exakt femtio år sedan världens mest populäre filmfigur debuterade och blev en viktig del av sextiotalets kultur. Ny, fräsch och fräck.
Att hålla en filmhjälte vid liv under en längre tid är svårt, ingen har lyckats tillnärmelsevis så bra som Agent 007. Receptet handlar om att följa med sin tid utan att släppa grundupplägget. Måste medge att när Daniel Craig debuterade år 2006 med en betydligt mer hårdför Bond kändes det tveksamt. Inte så att det var fel att göra huvudpersonen tuffare. Däremot att så mycket släppa på annat som gjort serien framgångsrik. Jag tänker på brudarna, på de mer eller mindre realistiska tekniska grejerna men framförallt på humorn, alla de rappa one-liners som gör motståndaren mållös – om han nu lever när orden sägs – och som får oss i biografen att skratta spontant. Daniel Craig verkade inte kunna le överhuvudtaget.
Hans tredje film fick så strålande recensioner i pressen att man blev nästan misstänksam. Bondfilmer brukar inte hyllas av kritiker som främst tänker på skådespeleri, bildproduktion och sånt som vi Bond-dårar inte fäster så mycket avseende vid. Men när även goda vänner som tänker som riktiga Bond-fans applåderade var det inte utan att jag äntrade biografen med vissa förväntningar.
Och så de infriades! Skyfall är tveklöst en stark kandidat till Bondhistoriens topp-5. Recensionerna har plockat fram viktiga saker som att fotot är ursnyggt och att Bond i Javier Bardem fått en av sina förnämsta motståndare någonsin. Sällan eller aldrig har väl en psykopat spelats så skickligt. Ola Rapace har en större roll än man väntar och han genomför den bra. Han säger inget men som alla vet handlar mycket i Bondfilmerna om kroppsspråk.
Det som särskilt glädjer en Bondfantast som undertecknad är att filmen blandar in klassiska Bondelement samtidigt som Craigs råhet består och filmen känns helt 2012. Det är mer tjejer än tidigare. De intima scenerna är korta men realistiska, inget Roger Moore-fjantande här inte! Q är tillbaka i en ung och trovärdig upplaga. Filmen har inte mycket av tekniska prylar, men lite och det räcker.
Men framförallt är humorn tillbaka. Underbara repliker och ett tillfälle – som inte ska avslöjas! – där publiken inte annat kan än skratta spontant och jubla.
Filmens enda svaga sida är musiken. Adeles titellåt är blek och musiken i övrigt sticker inte ut. När det krämas på bland alla kravader blir det stundtals väl mycket.
Men det är bara en randanmärkning. Med Skyfall har Bond rest sig efter ha verkat uträknad. Igen. Han är tuff, han vinner även med oddsen rejält emot sig, han är bäst. Precis som det ska vara, alltså.
Per
