Vilken jädra smäll!
Nej, inlägget ska inte handla om Jönsson-ligan utan om det här gänget:
http://www.youtube.com/watch?v=tEmB7VWh7jY
Pang på röbetan, liksom!
MC5 kom från Detroit. Gruppnamnet är en förkortning av motor city och de var fem stycken. Om någon var i centrum var det kanske sångaren Rob Tyner men gitarristerna Fred Smith och Wayne Kramer hade lika mycket i gruppens framträdande profil: Oväsendet och den ursinniga attacken.
Var dom bra? Nja, inte om ni frågar mig. Ska man bedöma det "konstnärliga" blir det kanske lite tunt.
Men det är ju inte det som är grejen. Nästan 10 år före punken visade dom en energi som fullt ut kan jämföras med Sex Pistols. Bandet hade också en politisk profil i en politiskt turbulent tid. Så här många decennier senare har vi nog glömt sextiotalets konflikter där Vietnamkriget var den stora och rejält omstridda. Vi hade en stor FNL-rörelse i vårt land men i USA fanns de hundratusentals unga grabbar som tvingades ut med vapen i hand till andra sidan Stilla havet.
Att detta skulle skapa protester var givet och MC5 artikulerade detta mer högljutt än andra. Första LPn var en live-LP 1968. Gruppen blev snabbt omslagsbild i den inflytelserika tidningen Rolling Stone. "Rock and roll guerillas" var ett av epiteten de fick. Deras manager, John Sinclair, var en känd figur inom den amerikanska vänstern som ledare för de vita pantrarna, en stödgrupp till Black Panthers, en svart organisation som ansågs extrem. MC5 uppträdde bland annat i samband med de stora protesterna i Chicago när det demokratiska partiet hade konvent där 1968.
MC5 var del av samma rörelse vars hippies dominerade västkusten men sättet de visade det på var helt annorlunda. En förklaring till att de, liksom de andra Detroitgrupperna Mitch Ryder & the Detroit Wheels och Stooges, lät så råa har sagts vara att miljön i Detroit var genuint anti-intellektuell. Staden handlade om industri och bilförsäljning, inte om kultur och utbildning. Räddningen för den som ville något mer i Detroit var att hänge sig åt rockmusik och det rejält.
För John Sinclair var rockmusiken en del av proteströrelsen därför att den var effektiv och kul. MC5 var för honom det bästa exemplet på "organic high-energy guerilla bands who are infiltrating the popular culture and destroying millions of minds in the process"
Polisen hade så klart alla ögon på John Sinclair och fick dit honom för att ha rökt marijuana. Nya managern tonade ned den politiska profilen något men energin fanns kvar på hiten Back in the USA 1970. Men avhopp gjorde att gruppen upplöstes inte långt därefter.
När jag lyssnade på samlings-CDn med den passande titeln "The Big Bang" blev jag nästan nedlagen av den attackerande energin. Dess styrka var så påfallande att alla funderingar på om musiken var "bra" eller "dålig" blev ointressanta. Orkar du med en låt till?
http://www.youtube.com/watch?v=d1X1_fZOkLU
Ja just det, ska du vara en del av problemet eller en del av lösningen? Känn dig tillfrågad!
Per
http://www.youtube.com/watch?v=tEmB7VWh7jY
Pang på röbetan, liksom!
MC5 kom från Detroit. Gruppnamnet är en förkortning av motor city och de var fem stycken. Om någon var i centrum var det kanske sångaren Rob Tyner men gitarristerna Fred Smith och Wayne Kramer hade lika mycket i gruppens framträdande profil: Oväsendet och den ursinniga attacken.
Var dom bra? Nja, inte om ni frågar mig. Ska man bedöma det "konstnärliga" blir det kanske lite tunt.
Men det är ju inte det som är grejen. Nästan 10 år före punken visade dom en energi som fullt ut kan jämföras med Sex Pistols. Bandet hade också en politisk profil i en politiskt turbulent tid. Så här många decennier senare har vi nog glömt sextiotalets konflikter där Vietnamkriget var den stora och rejält omstridda. Vi hade en stor FNL-rörelse i vårt land men i USA fanns de hundratusentals unga grabbar som tvingades ut med vapen i hand till andra sidan Stilla havet.
Att detta skulle skapa protester var givet och MC5 artikulerade detta mer högljutt än andra. Första LPn var en live-LP 1968. Gruppen blev snabbt omslagsbild i den inflytelserika tidningen Rolling Stone. "Rock and roll guerillas" var ett av epiteten de fick. Deras manager, John Sinclair, var en känd figur inom den amerikanska vänstern som ledare för de vita pantrarna, en stödgrupp till Black Panthers, en svart organisation som ansågs extrem. MC5 uppträdde bland annat i samband med de stora protesterna i Chicago när det demokratiska partiet hade konvent där 1968.
MC5 var del av samma rörelse vars hippies dominerade västkusten men sättet de visade det på var helt annorlunda. En förklaring till att de, liksom de andra Detroitgrupperna Mitch Ryder & the Detroit Wheels och Stooges, lät så råa har sagts vara att miljön i Detroit var genuint anti-intellektuell. Staden handlade om industri och bilförsäljning, inte om kultur och utbildning. Räddningen för den som ville något mer i Detroit var att hänge sig åt rockmusik och det rejält.
För John Sinclair var rockmusiken en del av proteströrelsen därför att den var effektiv och kul. MC5 var för honom det bästa exemplet på "organic high-energy guerilla bands who are infiltrating the popular culture and destroying millions of minds in the process"
Polisen hade så klart alla ögon på John Sinclair och fick dit honom för att ha rökt marijuana. Nya managern tonade ned den politiska profilen något men energin fanns kvar på hiten Back in the USA 1970. Men avhopp gjorde att gruppen upplöstes inte långt därefter.
När jag lyssnade på samlings-CDn med den passande titeln "The Big Bang" blev jag nästan nedlagen av den attackerande energin. Dess styrka var så påfallande att alla funderingar på om musiken var "bra" eller "dålig" blev ointressanta. Orkar du med en låt till?
http://www.youtube.com/watch?v=d1X1_fZOkLU
Ja just det, ska du vara en del av problemet eller en del av lösningen? Känn dig tillfrågad!
Per
Kommentarer
Postat av: Lars
Ja, inte vet jag, punk eller hårdrock? Skulle nog aldrig spela ett studioalbum med gruppen men kan, när jag är på partyhumör, slänga på en liveinspelning. Men det händer sällan,oftar blir det Who eller nåt. Det är lite, på gott och ont,lite Status Quo över det hela...
Trackback
