perolarssextiotal

Jag har då och då slirat på begreppet sextiotalspop tidigare och bland annat skrivit om Mose Allison, den fantastiske jazzpianisten. Skälet till att jag tillåter mig dessa övertramp är nog en ganska vidsynt tolkning av begreppet sextiotalspop. För vad är egentligen pop om inte populärmusik? När man betraktar utbudet i det gyllene musikdecenniet så ser man en imponerande mix av genrer. Det behöver väl inte sägas att till exempel blues, r&b, och rock alla är grenar på samma träd. Och lyfter man blicken något så ser man också vispop och – och det är min poäng – jazz. Jazzmusiken spelade stor roll för sextiotalspopens utveckling och fusion var inte ovanligt, se Manfred Mann för att at ett näraliggande exempel. Så efter detta försvarstal så vill jag kort presentera Jan Johansson, definitivt en av våra främsta musiker genom tiderna.

Jan föddes 1931 i Hälsingland och avled tragiskt i en bilolycka 1968. Bakom sig hade han då en lysande musikaliska karriär både som kompositör och musiker. Han spelade tillsammans med sådana giganter som Arne Domnérus, Georg Riedel, Egil Johanssen och Stan Getz. Folkkär blev han som kompositör till denna lilla dänga som du finner nedan:

Det finns några exempel på svenska jazzexporter och kretsen kring Rune Gustafsson och Jan som alla fick internationella framgångar. Och det förvånar inte när man hör musik som Night in Tunisia

 Men det är förstås Jazz på svenska som man i första hand tänker på i samband med Jan Johansson. Klassiska blå jazztoner som gifter sig väl med svensk folkton var väl något som ingen kunde vänta sig för Jans platta. Att den blev en succé kan inte förklaras på annat sätt än att hans moderna tolkningar av folkvisa träffade en nerv hos svenska folket (och så finns det dom som påstår att det inte finns svensk kultur).

En knepighet han hade att brottas med var tonstegen på pianot som var för stora för att klara de ursprungliga melodierna. Han mästrade denna fråga fantastisk med sina tangentglidningar som gav klaviaturen den nyans som behövdes.

Juvelen i kronan är förstås Visa från Utanmyra.

Den går rakt in i hjärtat – eller hur?

Lars