perolarssextiotal

Detta blogginlägg är en hyllning till Mariska. Jag repriserar det gärna.

Saker och ting tar slut. Nya börjar. Decennier tar slut. Folk dör. När 1969 oundvikligen talade om för oss att ett decennium var slut brydde vi oss inte. Sjuttiotalet skulle ju komma. Och det gjorde det. Med progg, hårdrock och annat. Som sedan blev punk och disco och annat. Men sextiotalet var definitivt över. Och det slutade inte med Beatles sista plattor eller någon mytisk takspelning. Det slutade med en fantastisk låt framfört av en fantastisk grupp som bara hade en egentlig hit – ett one hit wonder. Sångerskan rörde aldrig en cigarett, drack alkohol eller pysslade med droger. Vid hennes första möte med de övriga – manliga – bandmedlemmarna såg hon dem i ögonen i tur och ordning och sa: "Ni ska inte inbilla er att det blir nåt sex". Helhylletjej, alltså. Med skinn på näsan. Med de vackraste ögon man bara kunde tänka sig. Alltid i sin stora peruk. Påminde lite om Nico i Velvet underground. Fast med sångröst, om du förstår vad jag menar. Låten som blev gruppens stora hit har jag alltid tänkt mig som handlandes om henne. Farlig skönhet. Hon dog i cancer den 2 december 2006. Få känner hennes namn, nästan alla har hört henne sjunga. Mariska Veres heter hon. Hon förtjänar att minnas.

Mariska hade både romskt, tyskt och franskt påbrå. Hennes sångkarriär inleddes i gruppen Les Mysteres 1963 och via ett otal andra band hamnade hon slutligen i Shocking Blue. 1968. Robbie van Leeuwen, gitarrist och sångare i gruppen skrev låten – Venus. And the rest is history. Vem vet hur många covers det har gjorts? Bananaramas är kanske den mest kända. Den toppade top 100 i USA 1986. Otroligt nog – usel cover.

Venus förenade i sig mycket av det som var sextiotalets musiksjäl. Magi med få ackord. Den bygger egentligen bara på Em och A. Enkelt alltså, men med ett inledande B sus 4 (tror jag) som ger djup, Texten på gränsen mellan det banala och det psykedeliska. Ett tight band med en rullande gitarr och en stödjande bas. Och så Mariska. Som inte bara låter som en inkarnation av flera av sextiotalets popsångerskor, inte minst Julie Driscol, Dusty Springfield och – som sagt – Nico Och hon – och nu får alla politiskt korrekta feminister ursäkta mig hon ser också ut så. Snygg, cool och sexig (ber om ursäkt igen).

Venus och Mariska är en vacker och värdig slutpunkt på det mest fantastiska musikdecennium världen sett. Sextiotalet är sedan länge slut och Mariska är död. Det är definitivt. Men vår blogg fortsätter. Om en vecka skall Per skriva om…. tja, titta in så får du se. Men visst måste vi först lyssna på Mariska?. Man tröttnar ju aldrig.

Vi ses.

Lars