perolarssextiotal

Det var i maj 2009 som vi startade denna blogg. Vi tänker uppmärksamma vårt jubileum med att då och då under sommaren repricera några av de tidigare inläggen. Texter som vi kort sagt tycker förtjänar att läsas en gång till. Vi närmar oss det 200e inlägget och det är inte att begära att du som läser ska gräva så djupt i vårt arkiv.

Jag inleder med att att plocka en av de inledande artiklar vi skrev där vi båda presenterade varje år på 60-talet. Att välja hyllningen till Stg Pepper - vår profilbild på Facebook - var ett ganska enkelt val!

1967, skiljelinjen

Musikvetarna Per-Erik Brolinsson och Holger Larsen - den senare numera professor - sa till mig en gång att någonstans runt 1967 går en skiljelinje i rockhistorien: Intill dess kunde diggaren följa ALLT som hände i rocken, hängde man med på radions listprogram och hörde de mest omtalade LP-skivorna så hade man koll.

Men 67 började musiken utvecklas åt flera håll. Man kunde svårligen gilla allt. En viktig förklaring ligger i att försäljningen av LP-skivor nu passerade singlarna i antal. Självklart förändras rockscenen när det inte längre är en treminuterslåt som är det viktigaste, utan skivor med 12-14 låtar, många längre än tre minuter.

En LP står som den givna symbolen för denna skiljelinje: Beatles Sgt Pepper som kom i juni. Inte ens då tyckte jag att det var gruppens bästa, men den gjorde ett intryck som ingen skiva varit i närheten av, vare sig förr eller senare. För första gången, faktiskt, tryckte man låttexterna på omslaget. Omslagsbilden var ett färgrikt kollage med figurer som grabbarna hade valt (John och Paul hade skrivit varsin lång lista, Georges lista bestod av några indiska gurus medan Ringo sagt att "jag håller med dom andra"). Inne i omslaget kunde man plocka fram dockfigurer som man kunde klippa ut. Fortfarande, efter 42 år, är det med en speciell lyster som den röda kanten sticker ut bland de andra skivorna i hyllan.

Musiken skulle likna en konsert och hade inga avstånd mellan spåren, en jobbig grej för oss som skötte grammofonarmen med handen. Om stiftet inte lyftes automatiskt kunde man höra något i innerspåret som varit föremål för många analyser under åren. Även om ingen låt kan räknas bland de fyras vassaste klassiker (Lucy in the Sky, When I´m 64 och A Day in the Life kommer dock ganska nära) så häpnar man över bredden. Här finns tuff rock, snygg myspop, vacker stråkballad, music hall och så Georges indiska låt som inte har någon genrebeteckning. Allt rikligt kryddat med fantastiska ljudeffekter.

Det har gått lång tid sedan dess men Stg Peppers lonely hearts club band framstår fortfarande som ett torn som reser sig högt i mitt i rockhistorien. Ett slags fyrtorn som leder in den dittillsvarande musiken till sig samtidigt som den visar vägen för musiken därefter. Rockmusiken hade aldrig låtit så STOR, den som fortfarande trodde att rock inte hade med "fin"kultur att göra blev tystad, samtidigt som det blev uppenbart att den kunde låta närapå hur som helst och ända vara rock, ungdomsmusik.

Stg Pepper mest uppenbara arvtagare var symfonirocken (Moody Blues gjorde Days of future pass 1967) men viktigast var att skivbolagsfolket nu vågade leta på fler ställen efter nästa genombrott. Fantasin kom loss, eller som Beatles sa: Everything is real. 

Innan sextiotalet avslutades fick vi en närapå explosion av musik.  Läs mer om den i våra kommande inlägg.

Per