perolarssextiotal

Antalet gånger som ett genuint sextitalsnamn släppt nytt material den här sidan sekelskiftet är litet. Minns du Stones A Bigger Bang som kom 2005?? Inte riktigt, eller hur?

Men här har vi en platta som vi inte kommer att glömma lika enkelt. För första gången sedan 80-talet har Beach Boys släppt en ny LP. Vi snackar alltså om RIKTIGA Beach Boys med Brian Wilson, Mike Love, Al Jardine och Bruce Johnston alla aktiva i nästan alla låtars vackert flödande stämmor. På reklambilderna har de lagt till gDavid Marks som var medlem i gruppen före Al Jardine och spelar gitarr här. En mer komplett återförening av de gamla hjältarna är inte möjlig.

Att en kvintett pensionärer ska kunna imponera 40-50 år efter storhetstiden är det ingen som väntar sig. Men jag gillar verkligen den här plattan.

Produktionen är snygg. Ljudbilden är modern, mer snyggt putsad än vad man kunde klara av på 60-talet. Stämsången är, tro mig, precis lika elegant som den var förr. Låtarna bjuder generöst på komplicerade, böljande stämmor som är både verkligt njutbara och minner om att bara Beach Boys kan göra äkta Beach Boys-musik. De instrumentala arrangemangen ligger i bakgrunden och låter det vokala dominera.

Det vore oärligt att påstå att alla låtar är kalas, men då kan det vara på plats att påpeka att alla gruppens LP - utom Pet Sounds förståss - hade sina bleka ögonblick också. Här finns inget bottennapp samtidigt som några spår väl kan göra anspråk på att platsa på en samlings-CD med i alla fall gruppens 40 bästa - och det är INTE illa! Jag tänker på titellåten, Daybreak over the Ocean (påminner om underskattade hiten Kokomo), From Here to Back Again (det närmaste man kommer Surfs Up) och den mäktiga Summers Gone (passande BB-titel på sista låten!). Låtar som växer varje gång jag hör dom.

Lägg till det 4-5 ytterligare bra spår och det är bara att applådera en strålande återkomst. När kommer uppföljaren?

Per