perolarssextiotal

Sextiotalet är ju, i ett historiskt perspektiv, inte särskilt långt avlägset. Ändå kan det vara svårt att fastställa avd som egentligen hände. Ett exempel är beatlarnas gemensamma bokprojekt där hågkomsterna går isär om allt från spellistor från konserter till vem som skrev vad i en viss låt. Ett annat som blir tydligt när man läser de olika memoarböcker som kommer då och då. Bill Wymans mastodontverk "Stone alone" skiljer sig på många punkter från andra memoarer och biografier rörande Rolling Stones. Ofta rör det detaljer, vilket är mänskligt, mer sällan på rent avgörande punkter. Men ibland dyker också sådana upp.

Jag läser just nu Marianne Faithful´s bok "Minnen, drömmar och reflektioner" som är en mycket personligt skriven bok som spänner över tiden från hennes genombrott till dags dato. Den ger ibland ett splittrat intryck men det kompenseras mer än väl av den öppenhjärtliga och självutlämnande tonen. Hon tycks inte väja för något, hur plågsamt det än kan tyckas att skriva om det. Det handlar om ett långt gången heroinmissbruk och livet på gatan som hemlöshet. Det finns alltså ingen anledning att ifrågasätta hennes ärlighet. Därför är det intressant att läsa när hon skriver att "Ruby Tuesday" inte – som det står i alla sammanhang – inte är en Jagger-Richards-komposition utan en Jones-Richards! Brian Jones skulle alltså vara, en enda gång, varit med som låtskrivare. Det skulle i så fall vara sensationellt att Brian som gång på gång försökte sig på låtskrivande utan att lyckas, ändå skulle vara med om att skapa en av sextiotalets stora hits. Låten gavs ut i England tidigt 1967 och kom med på Rolling Stones lista över de 500 bästa låtarna. Plats 303.

Det märkliga i sammanhanget är förstås att Brian själv, vad jag vet, aldrig gjorde anspråk på att varit delaktig. Keith Richards har sagt, bland annat i sin självbiografi "Life" att han var ensam om att skriva låten och då som en kommentar till det faktum att han fått sitt hjärta krossat av Linda Keith.

Vad sanningen är blir nog höljt i dunkel, men jag undrar ändå varför Marianne så starkt argumenterar för Brians roll.

Hursomhelst är det en fantastiskt låt.