perolarssextiotal

Det kommer att dröja lite till innan man är alldeles nere på jordytan efter förra lördagens smått himmelska upplevelse med Martha Reeves i Uppsala. Uppslaget till dessa rader kom från kön fram till Marthas skivsignering (och puss!) där Lars med viss intensitet försvarade Surpremes mot mina nedsättande kommentarer.

Dags alltså för hemläxa och en återupptäcksfärd. Fram med den utmärkta dubbel-CDn "Motowns Master-series" från 1995 som samlar alla hitsen och mer, hela 52 låtar. Den börjar med första singeln I Want a Gay som kom redan 1961 när tjejerna bara var 16-17 år gamla. Redan vid andra låten, Buttered popcorn hajar man till lite med texthäftet berättar att Florence Ballard fick hoppa in som första röst. Det låter inte perfekt men sedan återställdes ordningen och Diana lämnade inte förstaplatsen förrän hon slutade helt 1969.

Det ska medges: Diana Ross har med tiden fått en allt tjockare stämpel av att vara en lyxdiva som inte har så mycket till röst. Men det är både fel och orättvist. Producenterna ville egentligen att Mary Wilson skulle sjunga Where did our love go därför att det tyckte låten krävde en mjukare röst. Men andra sa ifrån så man tog den i en lägre tonart och en dundrande genombrott var ett faktum. Mycket på grund av Dianas lika mycket personliga som oemotståndliga röst. Lite trånande, återhållen. Rejält sexig faktiskt.

Ni vet sedan hur det gick. Gruppen fick 12 ettor på USA-listan från 1964 till 69. Ett par av dom har lite glömts med tiden (Back in my arms again, I hear a symphony, The Happening) men flera andra har stannat som klassiker med hjälp av covers som Stop! in the Name of Love, You Can´t Hurry Love och You Keep me Hanging on. Sedan finns där en pärla som Love Child, en låt om ett oplanerad barn med ett arrangemang som slår det mesta. Otroliga figurer från gitarren och stråkarna. När jag lyssnar på samlingen upptäcker jag också Love is Here and Now you´re Gone. Kanske inte en omedelbar melodi med OJ så läckert Diana sjunger. Ännu en välförtjänt listetta.

En annan numera mindre ihågkommen del av Surpremes karriär är tiden efter Diana Ross. När hon lämnade kom Jean Terrel in som förstesångerska. Inte alls samma personlighet som Ross men låtar som Up the Ladder to the Roof och framförallt Stoned Love har klass.

Det Lars o jag diskuterade var Martha & the Vandellas överlägsenhet bland Motowns tjejgrupper. Jag föredrar fortfarande Marthas trio med sin lite råare framtoning men måste medge att genomgången av Surpremes-samlingen imponerar. Deras hitrad var inte bara kvantitativt imponerande. Den visade också en imponerande bredd och betydligt fler topplåtar än man mindes. Arrangemangen var sofistikerade, det märks att Barry Gordys skivbolag verkligen lade ned kraft på att deras mest framgångsrika grupp skulle lyckas. Dessutom hade Diana Ross en röst med utstrålning och personlighet.

Självklart måste detta inlägg avslutas med en liten spellista. Fem låtar Supremes är det minsta man kan lyssna på. Varsågod!

Per


Surpremes