perolarssextiotal

Dancing in the Street, Nowwhere to Run, Heatwave, Jimmy Mack.......När en sextiotalslegend som Martha Reeves kommer till stan är det en självklar plikt för oss som driver denna blogg att stå närmast scenen. Så blev det naturligtvis och här nedan får du våra recensioner, skriva utan snegling på varandras. Först ut Per:

I min bok var Martha and the Vandellas Motowns bästa tjejgrupp. Suveräna låtar med ett soultryck som Surpremes saknade. Nu stod hon där på bara drygts armlängds avstånd. Högklackade skor, tight klänning och ofta i högra handen en tamburin som förstärkte musikens sköna puls. Bandet en oväntad samling med fyra svenska blåsare och en svensk gitarrist som spelade som om han aldrig gjort annat än kompat Martha. Keyboards, bas och trummor trakterades av säkra killar från Paris.

Snett bakom stod Vandellas, två tjejer från London som inte var födda på sextiotalet men hade kopierat Vandellas koreografi i alla detaljer. Det gungade, det svängde, ursexigt! När blicken fokuserades på dom VAR man där, i Detroit, på sextiotalet.

Men stjärnrollen var Marthas. Hon hade rösten i behåll och levererade inte bara gruppens klassiska pärlor utan även Ellington och andra låtar med auktoritet. Dessutom personligt mellansnack. När hon mot slutet sa "I´m proud to be seventy...one" hajade man till. Hjältinnor som hon har väl ingen ålder? De liksom bara finns, så är det ju.

När musiken tystnade och Martha med bandet hade lämnat scenen kunde man tro att kvällen var över. Icke alls så. Efter 80 minuters show och många svettdroppar stod Martha och inte bara signerade utan också bjöd på en god pratstund med var och en. Hon bor kvar i Detroit och har suttit i stadsfullmäktige och vet att hon har hjälpt till att göra stan ännu bättre, fick jag bland annat veta. Som avslutning pekade hon på sin kind och sa "give me a kiss". Jo, det ÄR sant. Den 21 januari 2012 blev väldigt mycket mer än en konsertupplevelse, det förstår varje läsare av denna blogg!

Så över till Lars

”71 years and proud of it”, som hon själv uttryckte det under konserten. Och med en röst som inte visade minsta tecken på att svika, var detta energiknippe från Detroit en upplevelse utöver det vanliga. På senare år har jag haft nöjet att se flera bra konserter med artister från det gyllene musikdecenniet – P.J. Proby, Eric Burdon, Paul Jones är några – men Martha Reeves var speciell. Utan att egentligen ha repeterat med delar av bandet levererade hon en energirik och tät show där särskilt den lokalt rekryterade blåssektionen imponerade. Längst fram vid scenen, där vi stod, får man kanske inte det bästa ljudet men upplevelsen av att vara på svettstänksavstånd från detta Motown-monster gav gåshud. Till detta ska läggas att hon blandade nytt med gammalt och inte snålade med hitsen från -64 och framåt. Den avslutande låten var förstås Marvin Gaye/Stevensson- hiten ”Dancing in the street” som fick oss alla, som inte redan börjat, att sjunga med och dansa.

Efter konserten såldes som vanligt signerade plattor och Martha var generös med tid och väldigt trevlig när Per och jag fick vår pratstund med henne. Och innan vi skildes så frågade hon lite förnärmat ”Don´t  I get a kiss?” Och det fick hon förstås så nu har vi pussat Martha Reeves!

Och bättre kan väl inte en lördagskväll på Katlin sluta.

Lars