All sextiotalspop var inte sextiotalspop









”Stenen
Elden
Metmasken

Tre
trappsteg
till Rockefeller”

Så låter dikten ”Evolution” av den fantastiske diktaren Nils Ferlin.

En travestering skulle kunna vara:

”Schlagern

Tradjazzen

Elgitarren

Tre

Trappsteg

till Tio i topp”

Vad jag menar är att allt inte började med ett solo på en Fender Stratocaster. Musiken i vår fyrtiotalistgeneration fanns redan från slutet av femtiotalet och då inte huvudsakligen Haley, Little Richard och Jerry Lee Lewis, utan det som spelades på radions enda kanal (vilket inte var Haley & co!). Så i brist på annat var vi tvungna att lyssnade till Thory Bernhards – Mjölnarens Irene , Harry Brandelius – En Sjöman Älskar Havets Våg (Ålandsvisan) , och vilken, någorlunda mogen fyrtiotalist nynnar inte med i den tragiska Thory Bernhards – Vildandens sång ? Denna musik hängde med länge, så länge att Göingeflickorna hamnade på Tio i topp. I Göteborg frodades också klämkäcka visor med Cederhök och Ronnie Hartley, exempelvis Ronnie Hartley – Slack i focken pojkar

Live då? Ja, inte så mycket förutom då kabaréerna och dansbanorna på Liseberg ända tills de äntligen kom – Skoldanserna. Med levande musik. Och här kom tradjazzen. Ofta halvproffsiga men med en omisskännlig spelglädje gav de oss rytmtörstiga ungdomar ett öppet fönster i ett ganska unket musikrum. Lördagskväll i skolans gymnastiksal utan skor med övervakande och extraknäckande lärare och pardans. Man bjöd upp. Och höll i varandra under dansen. Hemifrån i dans vältränade unga damer och skevbenta unga gossar med finmotorik som grävskopor och rytmkänsla som kylskåp. Men med en alldeles egen musik (som naturligtvis avskyddes av våra föräldrar). Skoldansen var också ett led i socialiseringsprocessen och bjöd inte minst på ett forum för närmandet till det motsatta könet. Dock alltid övervakat av en eller annan extraknäckande som såg till att närmandena inte blev alltför handfasta. Låtarna då? Jo, dessa var standards:

The Dukes Of Dixieland – When The Saints Go Marchin' In

 The Dukes Of Dixieland – Up A Lazy River

The Dukes Of Dixieland – Down By The Riverside

Detta sväng höll oss musikaliskt vid liv tills de slutligen kom – gitarrgrupperna. De skolor som först introducerade denna genre var garanterade fullt hus. Och fritidsgårdarna blev nu också tempel i denna nya musikgeneration. När Tages knåpade ihop ”Sleep little girl” på två seriekopplade Tandberg-bandspelare på Nylöse ungdomsgård var transformationen fullständig. Och därmed fanns också ungdomsgårdarna och klubbarna och popbandstävlingarna… Och Tio i topp och så småningom perolarssextiotal (något senare).

Från den tid då de elektrifierade banden gjorde entré på skoldanserna minns jag särskilt ett par låtar som återkom:

Gerry And The Pacemakers – Jambalaya

Freddie & The Dreamers – Zip A Dee Doo Dah (Song Of The South) (1999 Digital Remaster) (Mono)

Och sista låten för kvällen var oftast en allsång:

Sir Henry – Let's Go

Lars

 

        


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0