Bortglömda hjältar - The Seekers
Although it's difficult for those who weren't there to believe, for a short time during late 1965 and early 1966 the popularity of this singing quartet from Australia was sufficient to rival the Beatles and the Rolling Stones
Så inleder weblexikonet All Music Guide (rekommenderas för dig som inte visste om sidan) sin artikel om The Seekers. Dags att lyfta fram en kvartett som 1965-67 förgyllde våra listor och vårt luftrum med flera fina låtar som, påstår jag mycket bestämt, håller länge än men som blivit sorgligt bortglömda. Att hitta gruppen i ett ordinärt rocklexikon är bara att glömma men vi som var med minns dom. Det är alldeles säkert, någon kanske i dag bara behöver tänka efter lite.
Gruppen bildades i Australien med Athol (läckert namn!) Guy som spelade akustisk ståbas, Keith Potger och Bruce Woodley som båda spelade akustiska gitarrer, tillsammans med en fjärde snubbe som försvann när Athol hittade Judith Durham som blev gruppens distinkta centralröst. De besökte England 1964 och efter ett TV-framträdande kom skivkontrakt och snart hitsen i en ljuv, alldeles för kort, rad.
Det var Dusty Springfields brorsa Tom som skrev I´ll never find another you, A world of our own och The carnival is over som kom 1,3 resp 1 på englandslistan 1965. Den första kom även 4a i USA. Sedan släppte man Paul Simons Some day, one day som gick lite sämre liksom Walk with me innan Morningtown ride och Georgie girl förde gruppen tillbaka till topp-3 runt årsskiftet 66/67.
Sedan blev det som det brukar bli med det roliga efter ett tag; slut. Ett par singlar lyckades illa och 1968 blev det en TV-sänd avskedskonsert, en snygg punkt. Popmusikens karta hade förändrats med Stg Pepper och flower-power på ett sätt som en grupp med rötterna så tydligt i hootenannymusik inte kunde matcha. Keith Podger fortsatte med New Seekers som inte ska beröras närmare här. Ahtol blev politiker hemma i Australien och Woodley fortsatte att komponera. Durham gjorde ett par singlar men några hits blev det inte. På 90-talets återförenades gruppen och 2000 kom en ny LP.
Men det är den korta men minnesvärda perioden på sextiotalet vi ska minnas och hyllar här. Seekers hade mycket mer av pop i sig än t ex Kingston Trio och i Judith Durman den där avgörande rösten som tydligt skilde The Seekers från dussinkollegorna. Hon var alltid i centrum utan att skugga grabbarnas snyggt kompletterande röster. I bakgrunden ofta en tolvsträngad gitarr som gav extra popkänsla.
Men egentligen ska inte bra sextiotalsmusik behöva presenteras på annat sätt än: Lyssna på låtarna! Bortsett från några covers på LP-skivorna lyckades The Seekers hitta underbart material att jobba med och framföra på ett personligt sätt. Här följer en sammanställning från Spotify. Gjord just för dig som läser denna blogg för att du ska få en skön stund.
Du får sex låtar. De tre inledande hitsen är givna. Sedan en personlig favorit, Leaving of Liverpool, en traditionell folksång från LPn World of our own. Nästa är Red rubber ball, The Cyrkles hit som Woodley skrev ihop med Paul Simon. Avslutningslåten är ofrånkomlig: Georgie Girl; sextiotalspop när den är som mest sprudlande och ungdomsminnesframkallande. Varsågod!
The Seekers
Per
I samband med att vår familj var bortbjudna en lördag kväll på middag hade värdparet lånat ett par LP skivor av en släktning så att min bror Göran skulle ha något att göra. En av skivorna var med Seekers, jag minns att skivan var överraskande bra.
