perolarssextiotal

En lista av denna karaktär utan en Dylan är naturligtvis omöjlig. Och lika självklart att Dylan ska vara med, lika svårt blir det då att välja en låt ur hans nästan omöjliga katalog. Det är alltför många som platsar. Jag pratade lite med Per över en whiskey om detta inlägg, men det blev inte stor hjälp – han kunde bara addera ÄNNU fler låtar som tänkbara kandidater…

Problemet är dessutom lika det som det med bästa Beatleslåt - både Dylan och Beatlarna passerade genom fler olika genrer och egentligen borde man ha en låt per kategori. Dylan platsar ju på listor med folkmusiker, folkrockare,  lovesingersongwriter (heter det så?), blues- och protestsångare, rockare, countrysångare och så vidare. Han kunde allt inom sextiotalspop.

Men nog med gnäll! De nominerade är:

I kategorin folk och folkrock blir min favorit ”Mr tambourine man”. Den låten gjorde ett enormt intryck på mig från första gången jag hörde den. Hans coola hesa röst, den slingriga melodin och den hippieanstrukna och svårtolkade texten var något alldeles nytt.

Kärleksballader med vemodig underton och med uppbrott som tema, utan att hamna i sentimentalitet behärskar han också. ”Visions of Johanna”, som han förresten skrev på det legendariska Chelsea Hotel i New York, är kanske den mäktigaste. Men han kunde också skriva minimalistiskt och finns det någon enklare och vackrare än ”I want you” (som väl Lundell måste ha lyssnat hur mycket som helst på),

Blues kan han också, den gamle. En som särskilt fastnat hos mej är ”Ballad of Hollis Brown” som, även om den är långt ifrån en klassik bluesstuktur har både den blå ton och den sociala medvetenhet som är typisk för åtminstone en viss typ av blues. Och så ”North country blues” – förstås.

Protestsångare var en etikett som han länge fick dras med utan att egentligen se sig som en sådan. Men ”A hard rain´s gonna fall” kickar väl ass med det mesta på det området. Och ”Blowin´” är förstås en klassiker.

Om det fanns en kategori ”Bästa utskällning” (han är ju en sur rackare) så skulle väl ”Positively 4:th street” och  ”You´re no good” vara starka kandidater på en buckla.

Och så är det ju ”Like a rolling stone” som alltid placeras högt på alla listor över världens bästa… Ofrånkomligen ett mästerverk.

Fast det får bli en personlig favorit. En gnutta nostalgi och ett gott minne kan ibland vara verksamma redskap när man ska välja i såhär omöjliga situationer. Så vi förflyttar oss till Hagakvarteren i Göteborg på sextiotalet, på den tiden bestående av nedslitna träkåkar ofta med utedass och dragigt och djävligt på många sätt. Men en fristad för de inte så resursstarka, däribland folk med konstnärsambitioner, kompisar, musiker, äldre tjejer och udda karaktärer av alla slag. En dröm för en tonåring med andra ord – lite farligt och fritt och förbjudet och förstås spännande. Tidigare ohörd musik och andra nya upplevelser bjöds…

Ett party i nån nergången lägenhet kunde lätt pågå ett dygn eller mer. Vid ett sådant grundligt party som jag gästade fastnade en Dylanlåt för alltid i mitt medvetande. Kanske beroende av att det var den enda låt som spelades, bara då och då avbruten av ”Green tambourine” med ”Lemon Pipers”. Rubriken för det partyt kunde varit satt av Ian Drury, ’nuff said.

Så det får bli min Dylan-låt på listan: och den platsar ju dessutom på ”Blonde on Blonde” såd et kan ju inte vara helt fel - ”Rainy day women 12 & 35”. En glad Dylan med brass i studion  (i bägge avseenden sägs det). Bara att sätta på sej partyhatten!

I låtlistan här hittar du alla låtar jag skrivit om.

Zimmerman

Lars