Rock and Roll Hall of Fame 3: Shanes
Då det ska öppnas en svensk Rock and Roll Hall of Fame är det självklart att vi på bloggen hjälper till med vilka som ska vara med. Här vårt tredje förslag.
De kom från Tuollavaara utanför Kiruna, ett härligt bevis på att det inte bara var de större städerna som gav rockscenen spännande namn. The Shanes - namnet tidstypiskt taget från en västernfilm - kom att få en lång karriär med nästan fem år mellan första och sista tio-i-topphiten.
Karriären kan delas i tre delar. De tre första singlarna från 1963 var tidstypiska instrumentallåtar. Redan den första kom in på Tio-i-topp. Personligen tycker jag att just den här låten har en alldeles särskilt svensk tonårspojkrumskänsla. Lyssna på sologitarrens eko, kompgitarren som ligger bakom och basen. Vem lyckades producera ett sådant sound? Visst finns är en underbar känsla av amatörism samtidigt som låten är suverän, för att nu inte tala om dess titel:
Som om det inte räckte gjorde dom en uppföljare som var nästan precis lika bra. Spotnicks och Violents i all ära, deras musik kändes mer avslipad proferssionell, den här är lättare att spontanälska:
Men Beatles slog bort Shadows från den engelska listan och i Sverige ville vi följa efter. Det fattade norrlänningarna. Sologitarristen Staffan Berggren klev resolut fram till micken, lade ut ett suveränt introriff mot kompgitarrens läckra ackord och en svensk klassiker var född:
(Att låten hoppar i detta klipp ger det bara högre äkthetskänsla, eller hur?!)
Man brukar säga att den svenska popvågen började när den här låten slog bort Tages från förstaplatsen. Även den här gången blev uppföljaren minst lika bra. Aldrig hade ett munspel tjutit så på en svensk skiva. Kolla in det synnerligen tidstypiska scenuppträdandet här:
Den tredje delen av karriären blev inte riktigt lika kul när Lennart Grahn tog över sångmicken och Staffan hoppade av. Men flera hits blev det och den här är bäst av dom:
Shanes var inte lika sofistikerade som Tages och inte lika populära som Hep Stars. Deras låtval var inte alltid perfekta och visst var vissa covers lite bleka. Men det fanns en slags äkta rockkraft i deras bästa låtar som känns som något som bara kunde födas i den kärva norrländska myllan. De är givna kandidater till Sveriges Hall of Fame
Per
Kommentarer
Postat av: Anonym
Härlig analys av en bra grupp, bra mycket bättre än Hep Stars. När jag gick i sjätte klass kom en ny kille till vår klass, Hans syrra var fästmö till Staffan Bergren enligt uppgift. Det gjorde bandet ännu hetare på "Semis".
Postat av: Peter Lindberg, Umeå
Härlig analys av en bra grupp, bra mycket bättre än Hep Stars. När jag gick i sjätte klass kom en ny kille till vår klass, Hans syrra var fästmö till Staffan Bergren enligt uppgift. Det gjorde bandet ännu hetare på "Semis".
Postat av: Lars
Har alltid gillat Shanes och särskilt "Let me..," Men kul att du uppmärksammade deras instrumentala förmåga. Över huvuvud taget så blir jag mer och mer imponerad av hur duktiga musiker sextiotalspopparna var.
Trackback
