perolarssextiotal

Jag har sedan många år en grundregel när det gäller åsikter om kultur: I grunden kan man ju inte tala om "rätt" eller "fel" när det gäller smak, som ju bara kan vara personlig. Men OM man nu vill snacka så - om inte annat är det ganska kul, ofta! - så hävdar jag att den som tycker om något, han/hon har rätt medan den som ogillar har fel.

Enkelt, eller hur? För det är ju så att en roman, film, teaterföreställning eller en poplåt är något som konstnären skapat för att det ska uppskattas. Det må vara kortsiktig tillfredställelse som ofta är avsikten med en schlagerlåt eller en djupare känsla av tillfredställelse som en film av Tati, för att nu bara rycka fram ett exempel. Den är inte skapad för att ogillas! Alltså är det upp till oss andra att begripa sig på verket.

Men visst är det ganska kul att emellanåt bara få häva ut sitt ogillande över en kass låt, falsksång eller ett töntigt gitarrsolo! Att läsa andras ogillande är inte lika kul men nu bara måste jag få ägna några rader åt det.

Köpte för en tid sedan en sån där praktisk liten ask med fem original-LP som CD för en rimlig penning: The Monkees. En oförglömlig kvartett som vi såg i många TV-program, flamsiga saker som var ett försök att efterlikna Beatlesfilmen Hard Days Night. Ska medge att jag inte sett programmen sedan dess men minnet säger mig att det var inte mycket att hurra för som underhållning.

Även musiken var, ärligt talat, med undantag för de flesta singlarna och ett och annat LP-spår inte heller mycket att hänga i julgranen. Kan någon förklara för mig att gruppen ofta beskrivs så berömmande? Ta t ex nätlexikonet All Music Guide: "The Monkees were talented singers, musicians, and songwriters who made a handful of the finest pop singles of their day (as well as a few first-rate albums)".

Jag säger bara: Jösses! och tar mig för pannan.

Monkees var den första grupp vi tonåringar fick veta hade studiomusiker istället för att spela själva, vilket så klart sänkte ryktet. Som sångare framstod Micke Dolenz som närmast ett skämt bredvid samtida som Eric Burdon eller Roger Daltrey och då var han ju klart bättre än kollegan Dave Jones.

Att idag, 2012, gå igenom fem LP med Monkees, blir en obekväm resa med ibland oemotståndliga hits som I´m a Believer, överraskande bra låtar man inte kom ihåg att gruppen också spelat in men frustrerande mycket som är fullständigt ointressant. Ta bara versionen av Hollies Yes I will som de, typiskt, döpte om till I´ll be true to you. Den.......nej, jag skriver inte mer för att undvika fula elakheter.

De två första skivorna hade USAs bästa studiomusiker vilket hörs. Synd bara att materialet inte var bättre. Att andra LPn fortfarande är en av de 20 mest sålda i USA får en att tjippa efter luft. Sedan blev kritiken mot att de inte spelade själva för stark och de tog över. Resultatet blev inte katastrofalt men sämre.

Sista LPn i asken, The Birds, the Bees and the Monkees från 1968, är en lång uppvisning i bleka låtar. De som inte är direkt dåliga är i vart fall lätt att glömma. Hiten Daydream Believer är ett undantag men så är det enda låten på skivan som gruppen inte producerade själva.

Jag tror att de journalister som skriver positivt om gruppen helt enkelt är för unga för att förstå vilket musikaliskt paradis vi levde i på 60-talet. Vi hade Beatles, Stones.. ja, ni vet. Och då passade inte Monkees in, helt enkelt. Men om någon kan förklara varför så många journalister i dag och under åren skriver om gruppen så positivt, gör det gärna i bloggens kommentarsbox. Jag vill ju ha "rätt" och uppskatta även the Monkees!

Per