perolarssextiotal

Ibland kan man fundera över om det aktuella ämnet passar i en blogg om sextiotalsmusik. Om The Band är inte det första man tänker på att de hör hemma i sextiotalet. Är för övrigt inte så säker på att man associerar dom till sjuttiotalet heller. Faktum är att ytterst få av rockens namn har skapat en musik som känns så genuint tidlöst. Den hör inte liksom inte hemma i en tidsepok överhuvudtaget.

Det är lite svårare att skriva om the Band än om de flesta andra. Jag tror det beror på att dom ger ett så genuint seriöst intryck. Medan nästan all annan pop och rockmusik har mer eller mindre av glimt i ögonvrån så smågarvar man inte åt the Band. Det är som om dom säger någonting dödsviktigt samtidigt som deras texter inte handlar om politiska slogans och musiken inte känns tung.

Så gott som alla texter om gruppen tar upp att musiken låter mer amerikansk än det mesta, trots att fyra av de fem var kanadensare. Vad detta egentligen betyder är svårt att beskriva i ord men jag tror att vi som lyssnar mycket på rockmusik fattar. Vi känner. Beatles är britter. Jefferson Airplane är jänkare. The Band ännu mer. Ganska enkelt, eller hur?

De fem medlemmarna hade var sin personlighet som tillsammans skapade ett kollektiv som samtidigt framstod som lite rufsigt som sammanhållet. Helheten var helt beroende av de olika delarna och den var unik. Kan någon nämna en enda grupp som var "ungefär som The Band"?

Så redan när Richard Manuel tog sitt liv 1983 var bandet i praktiken slut. Utan hans soulfyllda stämma kunde gruppen aldrig nå toppen igen. 1998 gick även Rick Danko, en annan profilerad röst, ur tiden

Ändå finns anledning att uppmärksamma att Levon Helm avlidit. I det så uppenbart kollektivt fungerande bandet var trummorna vare sig mer eller mindre viktiga än något annat instrument, men det är hans röst man minns.

The Bands första låt som hördes var The Weight. I den var det första man lade märket till sångrösten. Lite gäll, lite hes, genomträngande. Framförallt ANGELÄGEN. Vid det laget hade man hört Bob Dylan så mycket att man slutat tycka att han var det viktigaste som funnits. Nu kom något med kraften hos den första Dylan.

Den rösten var Levon Helms. Mer än av något annat skäl vill jag därför hylla honom nu när han lämnat det jordiska. Men kanske ännu mer för att han var en av de fem profilerna som gjorde The Band till den unika, underbara grupp de var.

Rest in peace.

http://www.youtube.com/watch?v=2Vou51-755I&feature=related


Per