perolarssextiotal

Det är sällan vi tar chansen att recensera plattor här på bloggen och mig veterligt har vi aldrig skrivit om nyinspelad musik. Nu händer det ju inte så ofta att de hjältar som denna blogg i första hand ägnas åt spelar in nytt så när det händer är det kul att kommentera.

I mars 09 såg Lars och jag Zombies på Katalin i Uppsala. Från sextiotalsuppsättningen var där Colin Blunstone och Rod Argent, de två viktigaste medlemmarna på sång resp keyboards och kör. En överraskande fräsch show som visade att inget av det som gjorde gruppen en gång så bra saknades även om tre positioner var besatta av nyare namn.

Nu har just den kvintetten släppt en färsk platta med 10 nya låtar; Breathe out, breathe in. Det är en utsökt platta som har mycket av det som en gång gjorde gruppen så speciell, och samtidigt en av mina största favoriter (läs "jag älskar.." i bloggens arkiv mars 2010).

Det handlar om snyggt sammansatta låtar som ibland kryddas med ackord som hör hemma mer i jazz än pop eller rock. Colin Blunstones säregna, läckra, lite ansträngda röst låter som förr. Rod Argents keyboardspel dominerar kompet som vanligt och i Show me the way visar han att sångrösten är intakt. En riktig Zombies-platta, med andra ord!

Visst är något lite annorlunda. Tom Tooneys gitarrsolon är något Paul Atkinson aldrig spelade. Det moderna, lite tjockare soundet känns lite ovant men det vore ju konstigt om tiden hade stått helt stilla även för Zombies del.  Det låter modernt utan att vara överlastat, helt enkelt.

Lika bra som på sextiotalet?? Nja, nog för att rockskrivande gärna inkluderar överdrifter men inte handlar det om samma himmelska höjder som de befann sig på åren 1965 - 68. Flera spår är verkligen bra men man kommer inte ifrån en viss middle-of-the-road-känsla. På de 40 år som gått har det helt enkelt gjorts för mycket av stabil hitpop för att Colin och Rod ska vara opåverkade.  Men titellåten, där 60-talets Zombies slår följe med Steely Dan, Any other way, Shine on sunshine, där tidigare basisten Chris White medverkar som kompositör, och tunga Another day är fyra låtar som skulle varit pärlor även om de hade kommit på 60-talet.

Och alla eventuella tveksamheter försvinner när Rod sätter sig bakom Hammondorgeln och i avslutande Let it go spelar ett ljuvligt solo. DÅ är det precis lika bra som någonsin förr!

Per