perolarssextiotal

Det talas ofta om ”protestmusik” från sextio- och sjuttiotalen utan att detta vida begrepp närmare definieras. Jag tycker att man i vart fall kan urskilja tre huvudströmningar. Från en musik som blev en del av den första renodlade tonårskulturen, via en rädsla för atombomben och en kritik av Vietnamkriget till en tydligare formulerad samhällskritik från vänster. Det var ingen tydlig kronologi, stilarna överlappade varandra, men ändå. Jag ska i tre blogginlägg, i tur och ordning, presentera dessa musikaliska inriktningar. Och jag börjar med det som kom att kallas ungdomsrevolten.

Begreppet ”tonåring” är, i ett historiskt perspektiv, nytt begrepp. Ända fram till femtiotalet var man barn under den relativt korta skoltiden och därefter vuxen dä man kort därefter befann sig i arbetslivet. Någon tid att vara ”ungdom” fanns inte, inte minst beroende av knappa ekonomiska förhållanden. Det var först efterkrigsgenerationens ökade välstånd och med den följande längre skoltiden som gjorde det möjligt att under några år vara vuxen utan det vuxenansvar som kravet på arbete ställde. Och denna nya frihet och den ökande köpkraften gjorde tonåringen till ett begrepp och – inte minst – en konsument. Med tid för och råd med nöjen. Musiken blev ett viktigt sätt för denna nya grupp att definiera sig själv. Och en definition görs enklast genom att man tar avstånd från något och för tonåringen riktades avståndstagandet inte överraskande mot föräldragenerationen.

Det är lätt att tycka att femtiotalets lättsamma schlagerpop var både ofarligt och naiv men satt i sitt tidsmässiga sammanhang var den förstås radikal. Men det var först på sextiotalet som avståndstagande mot föräldragenerationens livsstil blev tydligt formulerad i popmusikens texter.

Bob Dylan klarade av att tidigt sammanfatta alla tre epokerna och var tidig med sin kritik mot krig, men har kanske bäst av alla formulerat upproret mot föräldragenerationen – Tre minuter och femton sekunders uppgörelse med tradition och konservatism från 1964 – ”The times they are a`changing”.  Bob Dylan – The Times They Are A-Changin'

Framför allt var det de vuxnas traditionsbundna och lite inskränkta livsstil som kritiserades. Villa, bill och hund var mardrömmen. Väl formeluerat av Manfred Mann: Manfred Mann – Semi-Detached Suburban Mr. James - Mono Version

Eller varför inte  The Kinks – A Well Respected Man

Dessa exempel är tydliga I sitt avståndstagande från föräldragenerationen men det var inte bara det. Den rytmiska rocken, de öppna sexanspelningarna och danserna tillhörde bara tonåringarna. Mode, konst, egna klubbar och attityd var också viktiga inslag i självdefinieringen. Man byggde en mur runt begreppet tonåring och innanför denna mur var vare sig yngre eller äldre välkomna. Ungdomskulturen var ett faktum och skulle bli en faktor att räkna med. Motståndet mot krig i allmänhet och Vietnamkriget i synnerhet, bomben och till slut kapitalismen kom att utvecklas ur denna sociala bas. För att göra uppror krävs en grupp och nu fanns den – ungdomen.

Mer om upproret i nästa blogginlägg från mig.

Lars